Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Som kallar ur grafven de dödas lik
Och hotar att allt, som lefver, förgöra.
Blott hafvet den hör med vildaste fröjd;
Dess gensvar höjs upp ur djupaste grunden,
Och vågorna rusa från polcirkelns höjd,
Och som hvassstrå blir masten på skeppet böjd
För höststormens makt med hafvets förbunden.
Men stormen dock ändtligt har rasat ut,
Och hafvets vildhet af isen fängslas;
Och när sina qväden de sjungit till slut,
Hvart hjerta, som för dem darrat förut,
Snart upphört att vid deras minne ängslas.
Dock lefver i barmen ett genljud qvar
Af de väldiga tonernas brusning.
När vårens himmel ånyo blir klar,
Och vårens fläkt öfver blommorna far
Med fågelns qvitter och trädens susning,
Då klinge i bjertat de toner på nytt,
Som fyllt det i höststormens dagar.
Men vilda kraften i skönhet sig bytt,
Och, äfven om sorgen ur tonen ej flytt,
Den ljuder ljufligt ännu, då den klagar.
Till Julia i Runebergö: „Kan ej“.
Du kunnat goda, älskansvärda flicka,
Hvad hittills ej förmådde någon ann:
Du lärt oss så i djupsta djupet blicka
Af Runebergs uKan ej71, som Du blott kan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
