Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag väntad var ju dock af Eder alla,
Med kopp, — om än det bleknade af fruktan:
Ty det är jag, som eger nu befalla,
At verlden mäta lycka, men ock tuktan:
Och gifva lif, men gifva äfven döden;
I ofärd störta, ur förderfvet frälsa;
Förströ som ogräs rosorna af helsa,
Men låta vissna kinder åter knoppas,
Och brustna bjertans slag ånyo hoppas,
Och sorgen tro ännu på blida öden.
Fastän härstammande från evigheten,
Är äfven jag dock sjelf ett barn af stunden;
Och derför blef min sympati så bunden
Vid Eder, som bland Iifvets strömdrag streteu
Till ädla mål, änskönt på olik våg.
Med skiftrik lycka, men med samma håg.
Förundrens ej, att jag så väl Er känner
Och talar till Er som till goda vänner:
En helsning bär jag hit ifrån en vän,
Om hvilken ondt Ni tänkte ofta, men
Som dock förstod att på Er sätta värde;
Och då för alltid han gick sina färde.
Han mig ett uppdrag, icke okärt, gaf
Till Er, som nu stån kring hans öppna graf.
Jag började ta’ ut mitt första steg
Ur intets natt till Iifvets natt, som teg
Lik en ännu ej öppnad vädjobana;
Men blott ett ögonblick jag hunnit spana.
Hvart kosan borde ställas, då jag stötte
På en figur så nära till sitt slut
Som vid min början jag. Ack! han såg ut
Som desse arme, brutne, lefnadströtte,
Dem på sitt samvete han hade fått
Af sina företrädares missgerning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
