Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag vid det gamla årets dödsbädd stod,
Om det kan kallas budd, der lifvet föll
Likt en förlnpen, vilsekastad tärning,
Hvarpå sin sista skärf en dåre höll.
Och när jag varsnade dens hemska lott,
Hvars makt man mer förbannat än välsignat,
Och nr hvars hand den brustna spiran dignat,
Då svigtade mitt unga herrskarmod,
Och jag mig sporde: lönar det väl mödan
Att regementet föra i en verld.
Der frosten tär en broderlott af födan,
Och som ser ut lik askan i en härd,
Ur hvilken ingen värme sprides mera;
Och hvarest den, som upphört att regera,
Utkastas på ett bål af is och snö
Och, innan han ännu har hunnit dö,
Hör vinterstormen bort hans minne bära?
För min del tackar jag för sådan ära
Och låter vida verlden, bäst den kan,
Sig hjelpa sjelf; — men jag ger henne — fan!
Det gamla året rörd förnam mitt ord
Och svarade derpå med bruten stämma:
aSjelf främling, tror du, att på denna jord
Blott köld och mörker kunna vara hemma.
Dock äfven nu här både vår och sommar
Än andas lifvande och ljudigt blommar.
Men du ej komina skall på bättre tankar,
Så länge spöklikt du här ute vankar.
Stig derför dristigt in, dit ljusen bjuda,
Och hvadan nyss jag hörde sånger ljuda.
Viss är jag derpå, att, om någonstädes
Ditt dystra sinne dagas och du glädes,
Så är det der, då dig till mötes gå
De varma hjertan, som i samklang slå,
Hur skilda uttryck än de må sig gifva.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
