Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från brödrens sinne, hvars vilja, så vek,
En vidja i ödets hand skall blifva.
I q väll ej ens granen — den der stod
Så dyster och stel i ödemarker —
Behållit sin art. Si, vid ljusenas tlod
Der mognar präktigt en frukt, så god
Som de bästa i sydlandets parker.
Fast julens fred af hemmets kretsar sluts,
Liksom den växt på en oas af tiden,
Dess återsken dock genom fönstren gjuts
Till torget ned, der storm och köld den striden
Än kämpa ut, som menskohvimlet stred,
Då dagens stigar korsade hvaraudra.
Nu endast de, som ej ha hem, ej fred,
Likt ulfven på en isig, ödslig hed,
Med sina histra tankar ensligt vandra.
En sådan vandrare sitt skygga lopp
Nyss hejdat vid den boning, hvarest gästa
Med julens fred dess glädje och dess hopp:
Allt det, som han ej unna vill sin nästa.
Likt gift i rifna sår käns ljusens glans,
Och plundrad bort från honom tycks livar lycka
Som, då den icke mer kan vara hans,
Ett hån mot honom var, hvar helst hon fanns.
lians lycka är, att den från andra rycka.
Till näfve knyts hans hand, en afgrund gräfs
Uti hans bröst, der hämndens dämon brinner.
Af afund lifvets sista pust förqväfs,
Som om en mensklig känsla än påminner.
Han julens eld vill vidga till ett haf,
Hvari all mensklig lycka far till botten,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
