Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nimmelserna icke ega någon annan verklighet eller sanning än
den, att de aro menniskans förnimmelser. Da nu denna
verklighet eller sanning måste i lika grad tillkomma alla
förnimmelser, så följer, alt all kunskap måste vara lika sann, och
att något falskt hvarken kan vara eller förnimmas. Så långt
har Protagoras riktigt utvecklat följderna af läran om alltings
vexling. Men då menniskan antages vara maltet för alla sina
vexlande förnimmelser och således är det subjekt, till hvilket
de alla måste hänföras, emedan de derföiutan icke skulle vara
förnimmelser och således icke ega någon verklighet, så kan
man icke undgå att fråga, om icke detta subjekt ar något,
j)å h vil ket Protagoras icke kunnat tillämpa sin grundsats, att
allt oafbrutet vexlar. Låt vara att detta subjekt i och för
sig endast är en förmåga af förnimmelser eller närmare
be-stämdt af sensationer, och att det följaktligen icke är
verkligt utan att ega vexlande bestämningar, hvilka det icke blott
i följd af sin egen natur eger e!!er får, så qvurstår det dock
alltid, att i de verkliga förnimmelsei na, hvilka oafbrutet vexla,
sjelfva förnimmandet är del lika och gemensamma. Utan
erkännande af denna enhet skulle Protagoras icke hafva kunnat
säga menniskan vara måtr. Genom upphäfvande af denna
enhet skulle han halva beröfvat sig möjligheten att fatta sig
sjelf såsom en menniska i motsats mot andra och att i två
ögonblick tala om sig sjelf såsom en och samma menniska.
Noga taget skulle sjelfva tanken: jag är jag, älven om han
i ett ögonblick kunde tänkas, för Protagoras vara omöjlig, ty
af det stränga fasthållandet af en oafbruten vexling följer, att
allt i hvarje ögonblick vexlar och således på en gång är och
icke är. Hade Protagoras utvecklat denna följd af sin iära
om en oafbruten vexling, så hade han upphaft allt
medvetande eller rättare sagdt vederlagt sin åsigt genom att visa
henne stå i strid mot medvetandet. Det torde häraf vara
klart, att till och med Protagoras, hvilken med största all-
var försökt att fatta menniskan såsom en sene af på
livar-andra följande momenter, likväl . af tvingande nödvändighet
drifvits till erkännande af något sammanhang dessa momenter
emellan. Men att Protagoras icke utvecklat den sistnämnda
följden ur läran om alltings oafbrutna vexling och derföre icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
