Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I nyare tider blef i anledning af Lockes undersökning om
kunskapens uppkomst frågan om alltings vexling upptagen till
undersökning. Sedan Locke hade utgått från det antagandet,
att all kunskap uppkommer ur erfarenheten, företog sig Hume
att undersöka, huruvida den or denna källa hemtade
kunskapen kunde vara allmängiltig och nödvändig eller icke. Vid
denna undersökning fäste han sin uppmärksamhet
hufvudsak-ligen på frågan om förhållandet mellan orsak och verkan,
och han visade, att man icke på grund af någon erfarenhet
kan tillägga kausallagen allmängiltighet och nödvändighet. Den
vanliga sammanbindningen af orsak och verkan härledde han
från vana alt på ett visst sätt associera. Den af Hume förda
bevisningen mot kaussallagens allmängiltighet och nödvändighet
tillämpade Kant på alla förhållanden mellan erfarenhetens
särskilda delar, och följden blef då att, om man antager all
kunskap uppkomma ur erfarenheten, så finnes ingen
allmängiltig och nödvändig kunskap. Men då detta resultat upp-
häfver all enhet i menniskans tänkande och således äfven
upp-häfver hennes medvetande om sig sjelf såsom enhet i en
mångfald af bestämningar, så råkar det i strid mot [-erfarenheten,-] {+erfaren-
heten,+} och sjelfva den af Hume antagna förmågan alt associera
blifver oförklarlig. Inseende nödvändigheten att söka förklara
möjligheten af en sammanbindning mellan erfarenhetens
särskilda delar gjorde Kant till sin uppgift att undersöka, om icke
grunden till denna delarnes sammanbindning kunde ligga i
deras förhållande till ett och samma subjekt. Men, då Kant
i liket med Locke antog all kunskap vara uppkommen och
insåg, alt subjektet icke kunde vara verkligt utan att ega ett
visst innehåll, så kunde han likasom Protagoras icke erkänna
detta subjekt vara verkligt endast i och genom sig sjelft,
utan måste antaga det blifva verkligt genom sitt förhållande
till något annat. Subjektets innehåll utgjordes då, likasom
hos Protagoras, af dess förhållanden till ett annat och dessa
förhållanden egde icke heller för Kant någon annan betydelse
än den, som Protagoras hade tillerkänt dem, oemligen att
vara, blott såvida de förnimmas af subjektet. Men från Pro*
tago ras skiljer sig Kant dels derigenom, att han icke om det
obekanta, som står i förhällaode till subjektet, antog sig kunna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
