Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tiden skulle stå i strid mot det af Kant gjorda antagandet^
att all enhet är åstadkommen genom förståndets sammanbin-
dande verksamhet. Don i ett tidsmoment till enhet
samman-fattade mångfalden måste således bestå af enkla delar, och i
den första sammanbindningen måste ett enkelt förenas med ett
annat enkelt. Det första innehåll, som funnes i tiden, skulle
således vara ett enkelt, och om före detta någon tid skulle
sättas, så vore hon tom på allt innehåll. Men den tomma
tiden är såsom form utan innehåll overklig, hvilket visas
deraf, alt i henne ingen förändring kan ega rum, alldenstund
ingenting i henne finnes, som kan undergå förändring. Såvida
nemligen tiden är förändringens form, så fordras för tidens
verklighet ett föränderligt innehåll. Inom ett rent enkelt kan
ingen förändring föregå. Om det pck antages uppkomma och
förgås, så är delta likväl icke en förändring inom det enkla.
Skall nu det enkla vara i tiden, så kan det endast vara i
ett sådant tidsmoment, som är rent enkelt och således icke i
sig har någon förändring. Men då tiden just är det, som i
sig har förändring och hvarje tidsdel såsom sådan sjelf måste
vara tid, så kan intet enkelt tidsmoment finnas och
följaktligen icke heller något enkelt innehåll i tiden. Vi hafva
således här samma motsats, som i afseende på rummet,
nem-Hgen att å ena sidan det hela, såvida det skall bestå af
delar, förutsätter dessa delars enkelhet, men å andra sidan
denna förutsättning innebär en orimlighet, då enkla delar icke
kunna finnas. Då det nu icke är på grund af sin
ofullständighet, utan på grund af omöjligheten att sammanfatta delar,
som det hela visat sig vara otänkbart, så följer att all
samvaro i tiden innebär en motsägelse. Antages nu ett innehåll
i tiden, så måste detta vara i en oafbruten vexling, hvilken
åter innebär en motsägelse, såvida det oafbrutet vexlande
hvarken sägas vara eller icke vara, utan på en gång är och
icke är. I tiden och rummet kan således intet verkligt
finnas. I dem kan följaktligen ingQn verklig enhet af förståndet
åstadkommas, och förståndet kan således icke i dem vinna sin
verklighet. Detta har äfven Kant uttryckligen erkänt, då han
visat, att man blott genom en det rena förnuftets paralogism
kan komma till antagande af sjelfmedvetandet såsom verkligt*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
