Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lagar etter allmängiltiga och nödvändiga grundsater finnai gifna
i menniskans sedliga medvetande. Dessa lagar framträda
såsom fordringar att meniskan skall i sitt handlande bestämma
sig oberoende af alla sådana bestämningsghinder, som leda
sitt ursprung från hennes sinnliga innehåll, och möjligheten af
sådana fordringars uppfyllande förutsätter viljans frihet eller
förmäga att vara sin egen lag. Det är tydligt att Kant i
denna undersökning gått i motsatt riktning mot den, som han
i sin theoretiska undersökning följde. Då Kant fann frågan
om erfarenhetens lagbundenhet starkt betviflad, kunde han
icke från henne såsom gifven sluta till verkligheten af det
förnuft, som fordrar densamma. Han måste tvärtom söka att
visa förnuftets verklighet för att derur härleda
lagbundenhetens verklighet. Då han deremot icke kunde medgifva något
tvifvel på de praktiska lagarne, så kunde han frun dem sluta
till verkligheten öf det praktiska förnuft, hvars fordringar dessa
lagar äro. Om det nu ock måste medgifvas, att det
praktiska förnuftet icke kan gora någon fordran utan att såsom
förnuft vara i någon grad verkligt, så är det dock å andra
sidan klart, att det praktiska förnuftet icke är fullständigt
verkligt, då det behöfver göra en fordran. Det kan nemligeh
icke för något väsende finnas skäl att fordra något utöfver
sin fullständiga verklighet. Det praktiska förnaftet skulle
således, likasom förståndet inom det theoretiska området, först
och främst fordra sin egen fullständiga verklighet. Det skulle
då, synes det, vara det naturligaste att undersöka, huru det
praktiska förnuftet skulle kunna utveckla sig till fullständig
verklighet eller, om detta icke är möjligt, huru det skulle
kunna från något annat erhålla de bestämningar, som det icke
eger eller icke kan ur sig utveckla. Enligt Kants språkbruk
skulle detta vilja säga, att då det praktiska förnuftet är blott
form, så borde man undersöka, huru denna form skulle kunna
utveckla eller få ett innehåll. Denna undersökning, hvilken
Kant kallade det rena praktiska förnuftets kritik, ansåg han
vara öfverflödig, emedan det piaktiska förnuftet genom sina
yttringar bevisar sin verklighet och följaktligen all bevisning
mot dess möjlighet är fruktlös. Häri ligger det obestridligen
riktiga, att den ofvan yrkade undersökningea icke är praktisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
