Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öfvergång till verkan är tillika handlingens återgång i sig sjelf,
hvaraf följer att det genom handlingen åstadkomna sjelfmed-“
vetandet eller jaget är fullkomligt detsamma som i sig
återgående handling. Denna kraftens och verkans enhet, som
måste vara den oändliga verklighetens väsendtliga kännetecken,
har Fichte äfven på annat sätt betecknat dermed, att
uttrycken: sätta sig och vara använda om jaget äro ett och
detsamma, eller att jaget sätter ursprungligen absolut sitt eget
vara eller är subjekt-objekt utan all förmedling. I det rena
sjelfmedvetandet sammanfalla således omedelbart verksamhet
och verkan. Samma förhållande skulle naturligtvis ega rum
med sjelfmedvetandets bestämningar, om jaget såsom oändligt
vore verkligt. Men den intellektuella åskådningen af
sjelfmed vetandet, hvilken i alla jagets särskilda handlingar ingår
såsom den varaktiga för dem alla gemensamma enheten,
förekommer dock enligt Fichte aldrig ensam såsom en fullständig
verkan af medvetandet, utan blott i förbindelse med begrepp,
hvilka här likasom hos Kant äro ändliga bestämningar, och
sinnlig åskådning. Då således ingen verkan af jaget kan vara
fullständig i den mening, att hela kraften jemnt går upp i
henne, utan blott i den mening, att hon genom sina
inskränkningar är en viss verkan, som i ett visst ögonblick fyller
medvetandet, så är det klart, att medvetandet icke kan hållas
fritt från ändliga bestämningar. Det är likväl naturligt, att
Fichte, som insåg den motsägelse, som låg i öfverflyttningen
af den ändliga rörelsens eller verksamhetens bestämningar på
den oändliga, skulle, såvidt möjligt var, hålla jaget rent från
dessa bestämningar. Derföre kunde han hvarken låta jaget
ursprungligen vara enhet af verkligen motsatta riktningar, icke
heller om det ursprungliga jaget säga, att det på en gång är
och icke är. Att detta för hans efterföljare blef möjligt låter
förklara sig deraf, att de utgingo från den svårighet, der
Fichte stadnat, och sålunda naturligen hade lifligare känsla
af denna svårighet, 9n af de betänkligheter, som afhållit
Fichte från knutens sönderhuggande. De kunde således från
verkans beskaffenhet sluta till verksamhetens, hvilket för Fichte,
som utgick från verksamheten säsom positivt oändlig, icke i
samma grad var möjligt. Icke desto mindre förorsakade hård-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
