Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
heten i denna slutledning både hos Sohelling och Hegel det
ena jemkningsförsöket efter det andra, allteftersom
medvetandet om enhetens oändlighet mer eller mindre starkt yttrade
sig mot de ändliga bpstämningarne.
Fichte skulle, såsom vi förut nämnt, i sin praktiska
phi-losophi söka lösa de svårigheter, som i den theoretiska icke
kunde lösas, nemligen svårigheterna vid förklaringen af jagets
verklighet och af en motverkan mot jaget. Den sednare
förklaras vara satt af jaget, på det att jaget skulle vara
praktiskt eller hafva något att fordra och eftersträfva. Jagets
verklighet åter skulle endast i och genom sträfvandet att
öf-vervinna begränsningen vara gifven. Häri skulle nu enligt
Fichte ligga en förmedling mellan jagets rena i sig sjelf till—
bakagående verksamhet och dess utåtgående verksamhet,
genom hvilken det frambringar objekter. Men denna
förmedling, som egentligen borde bestå i uppvisandet af ett
innehåll, som med jagets renhet vore förenligt, går i stället ut
på att bereda en möjlighet för jaget att kunna i sig ega ett
med dess natur icke öfverensstämmande innehåll utan att
derigenom förlora sin sjelfverksamhet. En sådan förmedling
är icke möjlig utan antagande af jaget såsom orsak till sin
egen begränsning. Skälet till denna begränsning är intet
annat, än att jaget såsom ren i sig sjelf återgående verksamhet
icke är fullständigt verkligt, emedan en sådan verksamhet
o-medelbart är verkan och således icke verksamhet i egentlig
mening. I följd af denna sin brist på verklighet eller
verksamhet måste jaget sätta ett föremål, på hvilket det har att
verka. Derigenom blifver jaget såsom intelligens ändligt. Men
denna intelligensens ändlighet är satt af det absoluta jaget, på
det att detta skulle blifva praktiskt, hvilket det icke vore, om
dét icke hade en fordran att göra och sträfvade efter denna
fordrans uppfyllande. Det är synbart, att Fichte här omvändt
förhållandet och satt verkan såsom orsak. Praktiskt i den
mening, att det har en fordran, blifver jaget just derföre, att
det är ändligt, och ändligt är det, såvida det är verksamt
och icke är den verklighet, i hvilken verksamhet och verkan
sammanfalla. Att vara praktisk i denna mening är påtagligen
.en brist, och Fichte har äfven erkänt det såsom en sådan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
