Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dä det, som enligt honom fordras, är föremålets och jagets
fullkomliga likhet med hvarandra eller enheten af
verksamheten och verkan. Fordran och följaktligen äfven sträfvande
äro från denna sida betraktade uttryck af jagets ändlighet
och hafva grunden till sin form af verksamhet i denna
ändlighet. A andra sidan måste det medgifvas Fichte, att
orsaken, hvarföre jaget icke stadnar vid den grad af verklighet,
som det i ett visst moment egor, utan fordrar en högre,
ligger i jagets väsende. Hvad vi här mot Fichte vilja
anmärka är säledes icke, att han satt fordran på en högre grad
8f verklighet såsom en yttring af jagets väsende, utan att
han satt fordran och sträfvande 6åsom den högsta formen för
jagets verklighet, oaktadt han sjelf måste erkänna att den
verklighet, som fordras, är högre än sjelfva fordran. Att
Fichte sålunda kunde omvända rätta förhållandet kan endast
förklaras deraf, att han i sin theoretiska philosophi nödgades
stadna vid en ändlig verklighet. Det är då klart, att for-
dran på en mot verksamheten svarande verklighet och
sträf-vandet efter denna måste betraktas såsom ett högre än den
gifna ändliga verkligheten. Att åter jaget icke kan nå målet
för sitt sträfvande och således icke heller komma till en
verklighet, som är högre än allt sträfvande, är klart, då det en
gång blifvit satt såsom ändligt eller till sin motsats har ett
objekt. Oändligt kan det efter denna sin bestämning icke
blifva i annan mening än den, att det aldrig finner någon
gräns, hvilken det icke kan upphäfva. Genom att verkligen
upphäfva den ena gränsen efter den andra skulle jaget
oupphörligen närma sig till sitt oupphinneliga mål, jagets och
objektets eller verksamhetens och verkans fullkomliga enhet.
Förnuftets fordran måste således här, likasom hos Kant,
inskränkas till fordran på ett oupphörligt närmande till målet.
Då nu Fichte bestämt detta närmande så, att det består i
upphäfvande af den ena gränsen efter den andra, så är det
naturligt att förnuftet i hvarje ögonblick fordrar upphäfvandet
af en viss gräns. Sedlig fullkomlighet eger då menniskan, om
hon i hvarje ögonblick uppfyller den fordran, som då af
förnuftet göres eller håller sig oberoende af den drift eller det
begär, som då sträfvar att hämma hennes sjelfbestämning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
