Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dess fordrade oberoende skulle sålunda i hvarje sedlig
handling förverkligas. Men utom den förut anmärkta svårigheten,
att detta sedlighetens förverkligande innebär on ständig
vex-ling mellan godt och ondt, medförer denna förklaring af
sedlighetens verklighet äfven en annan. Det ar nemligen klart,
att då gränsen är satt af förnuftet, så har han det
gemensamt med den yerksamhet, af hvilken han upphäfves, att
hafva sin grund i förnuftet. Då vidare gränsen icke är
något annat än en yttring af jaget och således likasom
sedligheten är verksamhet, så kan skilnaden mellan den
verksamhet, som erkännes vara förnuftig, och den, som säges vara
sinnlig och stå i strid mot förnuftet, icke sökas i något
an-annat än de bestämningar, som förnuftet gifver åt hvardera
verksamheten. Såsom verksamhet är gränsen sinnlig drift
eller sinnligt begär, och denna sinnliga verksamhets väsendtliga
bestämning är att hafva sin bestämningsgrund i ett visst före—
mål och sitt ändamål i njutningen af detta föremål. Den
sedliga verksamhetens väsendtliga bestämning är att vara
sjelfverksam, det vill säga alt utan all annan
bestämningsgrund endast i och genom sig sjelf vara verksamhet och till
ändamål icke heller hafva något annat än verksamhet. Det
onda i den sinnliga verksamheten skulle nu bestå i hennes
bestämdhet af ett objekt. Men då den sedliga verksamheten
icke i något ögonblick är verklig utan att stå i förhållande
till ett objekt, så är äfven hon bestämd af det objekt, utom
hvilket hon icke vore en verklig eller på ett visst sätt
bestämd sedlig verksamhet. Skilnaden mellan den sedliga
verksamheten och den osedliga måste då sökas i olikheten mellan
hvarderas förhållande till objektet. Den sedliga verksamheten
sträfvar nemligen att upphäfva objektet, då deremot den
sinnliga vill sätta objektet såsom ett varaktigt för att kunna njuta
deraf. Vore nu såsom hos Kant objektet något för jaget
fremmande och yttre, så vore det lätt förklarligt, hvarföre
jagets bestämdhet af objektet måste vara ett ondt. Men då
jaget likaväl, som det utan all grund sätter sig sjelft eller
sin egen sjelfverksamhet, äfven, såvida man blott fäster sig
vid sjelfva sättandet såsom sådant och icke tänker det såsom
sättande af något mot ett annat, utan all grund sätter ob-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
