Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dan hvarje verksamhet kan betraktas såsom del af ett större
helt. Det synes således vara klart, att Fichle endast
der-före, att han vid jaget fäst betydelsen af oändlig verksamhet
eller sjelfverksamhet och vid objektet fäst betydelsen af
ändlig verkan eller motverkan, funnit det naturligt, att
npphöfvan-det af jagets och objektets motsats skulle ske genom
objektets bestämmande efter jaget. Tillämpa vi det ofvan anförda
på förhållandet mellan sinnlighet och förnuft, så är sinnligheten
lika väl som förnuftet en i jagets eget väsende grundad
verksamhet, och å and:a sidan står förnuftet lika väl som
sinnligheten i väsendtligt förhållande till objektet. Visserligen ör
sinnlighetens förhållande till objektet ett annat än förnuftets,
då sinnligheten söker fasthålla objektet, då deremot förnuftet
sträfvar att upphäfva detsamma, men riktningen på objektet
är i och för sig lika god, som riktningen på verksamheten.
Det ofvan anförda torde således tillräckligen ådagalägga, att
det icke lyckals Fichte att visa, hvårföre sinnligheten är ond
och förnuftet godt, och således icke heller att fastställa
skil-naden mellan godt och ondt. Om nu detta oaktadt
förnuftets fordran skall göras gällande, och sinnlighetens fordran
undertryckas, så kan grunden dertill icke ligga,deri, att den
förra skulle vara mera god och i följd deraf mera berättigad
Un den andra, utan endast i graden af styrka, hvarmed
fordran göres. Kant kunde antaga det kategoriska imperativet
vara till arten skildt från sinnlighetens fordringar, emedan det
af honom antogs vara det fullständiga uttrycket af det menskliga
väsendets fordran på verklighet, men för Fichte bortföll denna
artskilnad, emedan enligt hans sätt att fatta sinnlighet och
förnuft den förra lika väl som det sednare fordrar det
menskliga väsendets verklighet. Människan skulle således följa den
starkaste bestämningsgrunden, och rätt skulle följaktligen blifva
det samma som magt. Förnuftet måste då fordra en
fullkomlig öfvermagt öfver det sinnliga och förnuftets fordran kan
icke sägas i något ögonblick vara tillfredsstäld utan att denna
öfvermagt verkligen finnes. Men då det nu icke finnes någon
verksamhet, som icke tillika i samma ögonblick är verkan, så
vinner verksamheten aldrig en sådan fullkomlig öfvermagt
öfver verkan. Förnuftets fordran blifver i följd deraf inskränkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
