Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
visar sig deraf, att detta goda alltid står i väsendtligt
förhållande till det genom känslan gifna innehållet, så att det
förra skulle upphöra att vara verkligt i och med detsamma
det sednare upphörde att finnas. Grunden (¡II detta beroende
ligger deri, att det menskliga förståndet ar abstrakt och
således behäftadt med en brist på verklighet, och icke i och
genom sig sjelft kan gifva sig det innehåll, som det icke
ursprungligen eger. Det var denna brist och denna oförmåga,
som Kant åsyftade, då han sade förståndet vara blott form
och icke ega eller kunna gifva sig något innehåll. Samma
brist återfinnes hos lagen, hvilken väl under förutsättning af
ett gifvet innehåll eller af en kraft, som frambringar ett
innehåll, kan gifva ordning och sammanhang åt innehållet, men
icke frambringa detta eller utan detsamma, det vill säga
utan något, hvars lag det är, vara verklig. Detta gäller
äfven om den högsta förnuftslagen, den moraliska
verldsord-ningen, hvilken icke i och för sig är verklig, alldenstund hon
icke är sjelfmgdvetande eller personlig. Att det ändligt
förståndiga väsendet såsom praktiskt förnuft eller vilja icke kan
gifva sig verklighet visar sig hos Fichte deri, att det aldrig
finner ett varaktigt godt, utan oupphörligt går öfver till det
onda under formen af en ny gräns. Fasthåller man strängt,
att denna öfvergång är oupphörlig, så är det kl^rt, att det
onda i hvarje ögonblick är närvarande hos menniskan.
Förståndets eller lagens oförmåga att gifva menniskan det goda,
är dermed tydligt visad, och mot Fichte kunna vi derföre
med allt skäl rikta den anmärkning, som ligger i Apostelen
Pauli ord (Gal. 3: 21): »om en lag vore gifven, som kunde
lefvande göra, så vore rättfärdigheten sannerligen af lagen.»
Innan vi öfvergå till Fichtes efterföljare, vilja vi i
korthet angifva grundtankarne i vår framställning rörande hans
åsigt. Jaget är enligt Fichte oändlig verksamhet och såsom
sådan enhet af sjelfverksamhet och sjelfmedvetande.
Sjelfverk-samhet är förmåga att gifva sig mångfald eller innehåll.
Sjelfmedvetande är förmåga att i sig till enhet sammanbinda den
gifna mångfalden. Tänkas dessa utan all inskränkning, så
upphäfves verksamheten. Sjelfverksamheten sammanfaller då
med sin verkan, och sjelfmedvetandet; blifver icke förstånd;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
