Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
framträder då först såsom subjektiv, och såsom sådan fattar
han sig såsom det med sig sjelf lika väsendet i alla sina
bestämningar eller i allt verkligt. Såsom ren likhet med sig
sjelf är anden fri, och såvida bestämningarne äro hans, så är
han äfven i dem fri och således sjelfbestämmande eller vilja.
Den subjektiva praktiska anden öfvergår vidare till objektiv
ande genom att utveckla sig till full frihet, hvilket sker
genom. förbindelse med den theoretiske anden, genom hvilken
förbindelse viljan blifver fri intelligens. Men denna
intelligenta eller förnuftiga vilja framträder icke omedelbart såsom
verklig, eller medveten förnuftighet, utan såsom omedveten
och antager såsom sådan form af nödvändighet. Denna
nödvändighet är ett allmänt, emedan hon såsom nödvändighet är
befriad från den praktiska känslans tillfällighet. Det goda har
sålunda allmängiltighet och nödvändighet i följd deraf, att det
är andens eget väsende. Det goda är vidare ett rent godt
derigenom, att det icke längre är behäfladt med subjektiv
enskildhet. Detta rena allmängiltiga och nödvändiga goda är lag
och rätt, hvilka, om, de såsom allmänna tänkas i förhållande
till en subjektiv vilja, blifva sed och pligt. Rätt och pligt
äjo nu väl till sitt väsende ett och samma, men visa sig på
denna ståndpunkt såsom åtskilda, och deri visar sig enligt
Hegel den objektiva viljans eller andens ändlighet. Grunden
till denna motsats mellan rätt och pligt är att söka i rättens
eget begrepp eller i beskaffenheten af den objektiva viljans
egen verklighet. Rätten är nemligen icke ännu den
fullständigt bestämda eller verkliga viljan, och i följd af rättens
obestämdhet kunna, oaktadt rätten till sitt väsende är blott en,
likväl motsatta bestämningar från olika synpunkter och ur
o-lika grunder få sken af rätt. Vidare följer af rättens
obestämdhet eller ofullständighet, att han icke fullt bestämmer
den gifna verkligheten, och att följaktligen denna, hvilken
så-soin verklig måste vara i alla hänseenden bestämd och
såsom föremål för den praktiske anden måste vara bestämd af
viljan, i några hänseenden icke är bestämd af den objektiva
viljan, utan af den subjektiva och godtyckliga. Mot denna
subjektiva vilja kan rätten icke göra sig gällande.
Nödvändigheten framträder väl under form af tvång, men denna den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
