Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sophiens historia framträder, och vi hafva funnit, att denna
lära i alla sina former är motsägande, samt att antagandet
af ett verkligt och frän det onda skildt godt är med den o-
afbrutna vexlingen oförenligt. Vi hafva nemligen mot Cyre-
naikernes lära, att den angenäma sinnliga känslan är det goda,
visat, att denna icke i sig sjelf har någon grund för sin
godhet, och att den oangenäma känslan eger just de [-bestämningar,-] {+bestämnin-
gar,+} på grund af hvilka den angenäma antogs vara god. Vi
hafva vidare öfvergått till Kants lära, som antog det sinnliga
såsom ett utifrån gifvet innehåll vara ett ondt, emedan det
hämmade menniskans fria sjelfbestämning, i hvilken det goda
antogs bestå, och såsom följd af denna lära visat, att det
goda icke i någon grad kan vara eller blifva verkligt, allden-
stund hvarken det sig sjelf bestämmande förnuftet kan frigöra
sig från det sinnliga, icke heller sinnligheten bringas till
öf-verensstämmelse med förnuftet. Vi hafva derefter visat, att
Fichte, som antog det sinnliga vara af det praktiska
förnuftet frambragt, men likväl fasthöll det såsom ett ondt, icke
kunde angifva något skal, hvårföre det var ondt, samt att
han, ehuru han antog det sinnliga vara ondt, likväl måste
erkänna det alltid och nödvändigt finnas, hvaraf åter det
godas overklighet blef en nödvändig följd. Vi hafva slutligen
visat, att Hegel, oaktadt han antog det sinnliga icke till sitt
väsende vara ondt, utan till möjligheten vara godt och
således genom formförändring kunna blifva ett verkligt godt, och
oaktadt han insåg, att icke allt innehåll var sinnligt, likväl
icke kunnat förklara det godas verklighet och uppvisa en fast
skilnad mellan det goda och det onda. Då nu grunden till
dessa försöks misslyckande funnits i antagandet af det
oändligas rörelse, så drifves man med nödvändighet till frågan om
detta antagandes rättmätighet. I öfseende på denna fråga
hafva vi funnit, att det sinnliga till sin natur är vexlande,
hvilket af Protagoras, Hume och Kant är tydligen visadt, och
att det således icke kan hafva någon annan oändlighet än
den obegränsade rörelsens, hvilken, då allt sinnligt deri
försvinner, är förgängelsens oändlighet. Deremot hafva vi icke
i någon af de granskade åsigterna funnit något skäl, som
tvingar oss att erkänna rörelsen eller verksamheten vara för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
