Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
erkännande af det godas overklighet. Så kunde Kant icke i
den sinnliga verkligheten, den enda han på theoretisk vag
kunde uppvisa, icke finna något godt, utan måste söka det i
oberoendet af denna, och Fichte har nödgats stadna vid detta
oberoende såsom det högsta goda. Kants af det rent
förnuftigas brist på innehåll föranledda försök att sammanbinda
dygd och lycksalighet misslyckades helt och hållet, och
He-gels delade samma öde, ehuru han hade antagit förnuft och
sinnlighet icke till sitt väsende vara motsatta, utan
sinnligheten blott vara en lägre grad af det förnuftiga väsendets
verklighet. Det har sålunda visat sig, att sinnligheten icke i och
för sig är god, och att det fullständigt goda icke kan vara
en förening af sinnlighet och förnuft, alldenstund sinnligheten
inskränker förnuftet likaväl, om hon antages vara en mot
detta motsatt riktning inom samma väsende eller en lägre
grad af förnuftig verklighet, som om hon antages vara till
väsendet skild från förnuftet. Det är då naturligt, att man
för att besvara frågan om det godas fullständiga verklighet
först och främst måste undersöka, om denna genom det
sinnligas upphäfvande kan vinnas. Det svar på denna fråga, som
vi hos Kant och Fichte funnit, är att sinnligheten icke kan
upphäfvas, utan att förnuftets verklighet i och med detsamma
upphafves, och samma svar måste äfven från Hegels
ståndpunkt gifvas, då enligt honom verklighet är verksamhet eller
öfvergång från möjlighet till verklighet, och idéen således för
sin egen verklighets skuld måsie sätta naturen, och förnuftet
utan natur eller sinnlighet icke kan blifva något annat äo den
oändliga subjektiviteten, hvilken såsom rent abstrakt eller
formel icke är verklig, utan blott möjlig. Vi måste således
vända oss till andra åsigter för att undersöka om det lyckats
dem att visa, huru sinnligheten skall kunna upphäfvas oeh
förnuftet qvarstå såsom fullständigt verkligt och godt. Bland
de åsigter, som yrkat det sinnligas upphäfvande såsom vilkor
för förnuftets verklighet fästa vi oss vid Stoikernas och
Spi-nozas, hvilka vi då man undantager Kants och Fichtes, anse
vara i philosophiskt hänseende mest fulländade.
Stoikernas theoretiska philosophi utbildades hufvudsakligeo
för att tjena till stöd för deras etbiska åsigt och bestämdes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
