Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
någon annan betydelse än den att vara det, emot hvilket
menniskan såsom praktisk har att bibehålla sig sjelf såsom
verksam enhet. Vi medgifva, att detta svar icke kan bringas
till full öfverensstämmelse med det ofvan antydda förhållandet*
att menniskans sinnlighet är en nödvändig verkan af
verlds-förnuftet, och att hennes förnuft i grunden icke heller är
något annat än en sådan verkan, samt att i följd deraf båda
kunna hafva lika stora anspråk på att erkännas $åsom goda
icke blott i och för sig, utan äfven för menniskan. Men att
denna brist på öfverensstämmelse icke från Stoisk ståndpunkt
kan afhjelpas följer deraf, att hon har sin grund i den ofvan
visade allmänna bristen på öfverensstämmelse mellan den
kos-mologiska läran om alltings enhet och den anthropologiska om
menniskan såsom sjelfveiksam och varaktig enhet. Men om
ock sinnligheten, såvida hon antages vara passiv förmåga
af förhållande till det yttre eller förmåga af intryck, icke kan
sägas utgöra en väsendtlig del eller sida af menniskan, och
om den sålunda bestämda sinnlighetens bibehållande icke kan
fordras af menniskan, så återstår dock att undersöka,
huruvida icke sinnligheten af Stoikerna användes äfven i en annan
betydelse, på grund af hvilken hon åtminstone till en del
kunde vara ett uttryck af menniskans väsende eller vara med
hennes natur förenlig. 1 en sådan betydelse hafva Stoikerna
tagit sinnligheten, då de af praktiska skäl icke ville inskränka
den vise till den negativa verksamheten att hålla sig
oberoende af det sinnliga, utan äfven ville tillerkänna honom en
positivt sedlig verksamhet. Då de för möjligheten häraf
an-togo att vissa sinnliga krafter och ting kunde antingen såsom
organer eller medel för den sedliga verksamheten eller på
grund af sin öfverensstämmelse med den menskliga naturen
vara goda, samt att andra, som egde motsatta bestämningar,
voro onda, så är dermed erkändt, att menniskan såsom sådan
har sinnliga krafter, och att hon står i väsendtligt förhållande
till sinnliga ting. Med Stoikernas anthropologiska läror skulle
man kunna söka förena detta antagande genom att sätta
menniskans sinnlighet såsom verkan af hennes förnuft, och såsom
organ för förnuftets verksamhet, så vidd denna är riktad på
de sinnliga tingen, hvilka åter i sin ordning kunna blifva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
