Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
medel för en ytterligare fortsatt utåtgående verksamhet. Att
sätta menniskans sinnlighet såsom verkan af hennes förnuft
hafva Stoikerna icke försökt, och de kunde svårligen göra
det, då de icke utan allt för skarp strid mot sina
kosmologiska läror skulle hafva kunnat utveckla denna följd ur den
anthropologiska läran om menniskan såsom orsak till sina
bestämningar. Emellertid torde det vara klart, att om ett
sådant försök skulle göras, så återkomme man till den Fichteska
frågan, om verka« kan vara god, då för hennes verklighet
förutsättes verksamhetens begränsning eller upphörande.
Der-emot hafva Stoikerna försökt dels att sätta det sinnliga såsom
förenligt med menniskans natur, dels att fordra dess
ombildning till organ eller medel för det förnuftiga. Ehuruväl
Stoikerna icke med sin lära om det sinnligas förenlighet med den
menskliga naturen velat säga att något sinnligt skulle kunna
utan ombildning eller utbildning vara fullkomligt, så ligger
dock i denna lära att det sinnliga med bibehållande af sin
sinnliga natur kan \ara ett godt icke blott såsom medel, utan
såsom en beståndsdel i det högsta goda, eller med andra
ord vara ett godt i och genom den känsla af behag, det
medförer. Detta förhållande förändras icke deraf, att detta
sinnligt goda icke är ett väsendtligt moment i det högsta goda,
utan kan umbäras och måste umbäras, i fall det på något
sätt skulle råka i strid med förnuftets lag. Deremot blifver
det högsta goda genom intagandet af en sådan tillfällig
beståndsdel väsendtligen förändradt. Det kan nemligen icke
längre sägas vara till alla delar allmängiltigt och nödvändigt,
när det finnes ett godt, hvars tillfällighet visas deraf, att dess
frånvaro icke ei kännes vara ett ondt. Vidare är klart, att
då det sinnliga antages kunna genom förnuftets verksamhet
ombildas till lörenlighet med detsamma, så är detta
ombil-dade sinnliga väl till en del en verkan af förnuftet, men
såvida det icke förlorat sin sinnliga natur, har det icke heller
kunnat frigöras från den grad af passivitet, som tillhörer det
sinnliga såsom sådant. Det sinnligas förening med förnuftet
skulle således göra förnuftet till en viss grad passivt, hvilket
står i uppenbar strid mot den Stoiska åsigtens anda, enligt
hvilken det högsta goda måste vara ren aktivitet. Äfven i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
