Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och alla krafter samverka. Från anthropologisk synpunkt
kan deremot detta resultat icke godkännas, alldenstund
förnuftet här antages kunna genom sinnliga krafters
medverkan till någon del vinna sitt ändamål. Häri ligger en
afvi-kelse från läran om menniskan såsom sjelfverksam enhet.
Antager man, att förnuftet ordnar och riktar de sinnliga
krafterna samt använder de sinnliga tingen för att afhjelpa ett
sinnligt behof, så är det uppenbart, att förnuftet träder i
det sinnligas tjenst och verkar för dess bibehållelse. Väl är
det sannt, att förnuftet härmed ytterst åsyftar uppnåendet
af sitt eget ändamål, men lika sannt är att förnuftet enligt
antagandet antingen icke kan uppnå sitt ändamål utan att det
sinnliga ändamålet uppnås, eller ock utan tvång afviker från
den sedliga vägen till detta ändamål och väljer den osedliga.
I förra fallet kan den vise icke blifva fri från sinnliga
bestämningar och förnuftet kan då icke fordra mera än magt
öfver det sinnliga, hvilket just för möjligheten af en sådan
magt måste vårdas och vidmugthållas. I sed na re fallet skulle
grunden till det onda ligga inom förnuftet sjelft. Det torde
häraf vara klart, att man icke kan sätta det sinnliga såsom
organ eller medel för förnuftet utan att låta förnuftet verka
för ett sinnligt ändamål jemte det, att det verkar för det
förnuftiga ändamålet, eller med andra ord att det förnuft som
har ändliga organer och använder ändliga medel icke kan
uppnå ett ändamål, som är fritt från all ändlighet. Men en
sådan frihet från all ändlighet är just det, som Stoikerna
fordra af den vise, då de icke erkänna någon vara vis, förr än
han icke blott för närvarande är fri från affekter, utan äfven
för alltid är tryggad för faran att erhålla några sådana.
Stoikerna kunna således icke låta förnuftet hafva en sinnlig kraft
till organ eller använda ett sinnligt ting såsom medel utan
att i och med detsamma erkänna förnuftets sedlighet eller
sjelfverksamhet vara ofullständig och till en viss grad
beroende derpå, att sinnligheten genom att hafva fått sina behof
tillfredsstalda upphör att åstadkomma affekter och låter sig
med förnuftet förenas. Antagandet af det sinnliga såsom
organ eller medel för det förnuftiga leder således till den
följden, att det sinnliga skulle vara förenligt med det förnuftiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
