Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till mångfalden, så blifver denna fråga densamma, som den
om i enheten finnes något skäl till mångfalden. För att kunna
besvara denna fråga måste vi först afgöra, i hvilken mening
substansen eller den eviga orsaken är enhet. Det är redan
visadt, att substansen i och för sig icke kan vara enhet af
flera på hvarandra följande orsaker och verkningar, eiler att
hon icke i och för sig kan vara enhet i verksamhet. Det
är vidare klart, att hon icke kan vara enhet i en mångfafd
af samtidiga eller eviga bestämningar, ty all mångfald är
enligt Spinoza mångfald af orsaker och verkningar, hrilka icke
kunna skiljas utan att vara i tiden. Från en annan sida
skulle man, då grundmotsatsen i verlden enligt Spinoza är den
mellan ande och kropp eller tänkande och utsträckning, kunna
sätta i fråga, om icke substansen i och för sig är enheten af
andligt och kroppsligt. Men detta kan icke heller vara
förhållandet, då enligt Spinoza ande och kropp icke till
hvarandra kunna stå i förhållande af orsak och verkan, och
således icke bilda en reel motsats eller utgöra en verklig
mångfald och följaktligen icke kunna vara annat än olika sidor af
samma sak. Substansen kan således icke i och för sig vara
enhet i mångfald, utan måste sättas såsom enhet utan
mångfald, hvilket här icke vill säga enhet i motsats mot mångfald,
utan enhet utan allt förhållande till mångfald. Detta är ett
nödvändigt vilkor för substansens eller enhetens oändlighet,
alldenstund mångfalden i sin Spinozistiska betydelse innebär
ändlighet. Häraf synes följa, att då substansen såsom enhet
utesluter allt förhållande till mångfalden, så skulle mångfalden
icke på något sätt kunna tänkas tillsammans med substansen.
Men ä andra sidan måste substansen vara all verklighet,
alldenstund utom henne ingen verklighet kan finnas, och således
all verklighet måste vara hennes eller i henne hafva sin grund.
Då nu erfarenheten visar en mångfald, och man således icke
kan frånkänna mångfalden all verklighet, om ock denna
verklighet måste erkännas vara inskränkt eller ofullständig, så
måste man likväl i substansen söka skälet för den grad af
verklighet, som tillkommer mångfalden. Spinoza angifver ett
sådant skäl, nemligen det, att substansen eller Gud i följd
af sin egen naturs nödvändighet måste hafva oändliga följder
6.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
