Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
evig eger sjfiilen adequat idé om några Guds attributer och
fortgår från denna till adequat idé om lingens väsende, det
vill säga fattar dem såsom eviga, hvilket är detsamma som
att hafva kunskap om Gud och veta sig sjelf och tingen vara
i Gud och förnimmas af honom. Af denna kunskap
uppkommer kärlek till Gud, hvilken skiljer sig från all annan käriek
derigenom att han såsom förnuftig (intellectualis) är evig, då
deremot all på affekt beroende och med affekt behäftad
kär-lék är förgänglig, emedan alla affekter hänföras till kroppens
tillvaro i tiden (duratio). 1 denna ur det rena vetandet
uppkomna rent förnuftiga kärlek har menniskan sitt sanna
väsende och har derigenom magt öfver alla stöfrande och
hämmande affekter eller passioner. Själens förnuftiga kärlek till
Gud är nemligen Guds kärlek till sig sjelf såvida denna
kärlek framträder i och genom menniskans idé, och således utgör
en del af den oändliga kärleken, hvilken är en yttring af hela
Guds väsende. Mot denna förnuftiga kärlek kan ingenting i
verlden strida och genom honom, som är Guds kraft i
men-niskan, eger hon magt att segra öfver alla slösande och
hämmande affekter oller passioner. Denna kärlek är menniskans
högsta dygd och salighet. Saligheten består icke i något
annat än dygden, och hon är icke en följd af herraväldet
öfver passionerna eller en glädje öfver detta, utan hon är
grunden till detta eller den kiraft, genoin hvilken vi beherr-
ska passionerna. Den rent förnuftiga kärleken till Gud är
likväl ytterst ingenting annat än det rena vetandet, den
ade-quata idéen om Gud såsom evig, och är såsom sådan en
yttring af förståndet, hvilket är det enda eviga hos menniskan.
Det är klart, att Spiraoza endast genom skilnaden mellan
själens eviga tillvarelsesätt och hennes timliga kunaat gifva
praktisk betydelse åt sina ethisfca läror. Själen är nemligen
såsom evig eller såsom varande i Gud och således utgörande
^n del af Guds väsende adequat idé och såsom sådan äfven
adequat orsak, ehuru hon äfven såsom del måste vara
ioade-quat idé och inadequat orsak, eller hafva bestämningar, som
icke äro henne gifna genom hennes egen magt, natan genom
foennes förhållande till andra idéer och hennes samverkan med
dessa. Dessa bestämningar uttrycka således hennes ändlighet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
