- Project Runeberg -  Om vilkoren för möjligheten af praktisk philosophi /
91

(1855) [MARC] Author: Carl Yngve Sahlin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

verksamma och följaktligen onda menniskan skall kunna vinna
det goda, har således Spinoza lika litet kunnat visa, som huru
det goda i och för sig skulle kunna vara fullständigt verkligt.

De båda åsigter om det goda, hvilka vi nu granskat,
hafva visat sig icke kunna fasthållas, utan föra öfver till
hvarandra. Antages det goda vara verksamhet, så kan denna
icke utan ett motstånd vara verklig, och det goda visar sig
då förutsätta det onda och bestå i sträfvande att upphäfva
motståndet. Utgår man åter från antagandet, att det goda
i och för sig icke är verksamt, men af nödvändigheten att

upphäfva en fremmande inverkan drifves till verksamhet, så

kan det goda, som en gång blifvit satt i verksamhet genom
en yttre orsak, icke genom sig sjelft från verksamheten
befrias. Det är nemligen klart, att om denna yttre orsak en
gång kunnat sälta det rena och fullständiga goda i rörelse,
så eger det goda aldrig magt att motstå den rörande
orsaken, och det måste således förblifva verksamt till dess
rörelsen af en yttre orsak hämmas, hvaraf följer att såvida det

goda skall kunna med säkerhet förverkligas, så måste det

vara verkligt i den mot det onda riktade verksamheten.
Genom att sålunda öfvergå i hvarandra vederlägga dessa
åsigter sig sjelfva och hvarandra. Båda åsigterna hänvisa äfven
utöfver sig sjelfva och hvarandra derigenom, att de båda vid
förklaringen af verksamheten tvingas att erkänna
ändamålsenligheten vara icke blott en väsendtlig bestämning hos
verksamheten, utan äfven hennes högsta fullkomlighet. Så hafva
Aristoteles och Hegel erkänt den verksamhet, som har sitt
ändamål i sig sjelf, vara den högsta. Så har äfven Spinoza
genom antagande af den oändliga orsakens immanens kommit
till begreppet om ett ändamål, det vill säga en orsak, som
icke åstadkommer någon annan verkan eller verklighet än den,
som redan förut finnes i orsaken. Emellertid har hvarken
Hegel eller Spinoza kunnat fasthälla ändamålsbegreppet. Hos
Hegel upplöses ändamålet i den gränslösa rörelsen. Spinoza
försöker att sätta den eviga ursprungligen verkliga orsaken
såsom det första och sista och sålunda genom henne begränsa
rörelsen, men då orsaken icke är orsak utan att vara
verkande, så blifver sjelfva orsaken verksamhet, och verksam^

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 18:53:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/cysprphil/0097.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free