Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
man erinrar sig, att alla rent materialistiska ångter nödgats
antaga rörelsen såsom en väsendtlig bestämning hos.materien,
och att rörelsen icke låter förklara sig ur utstiäckningen, utan
nödvändigt förutsätter kraft. Är nu materien endast i och
genom kraften Verklig, så står hennes verklighet i strid mot
hennes varaktighet, alldenstund kraften förändrar materien eller
upphäfver hennes varaktighet, och varaktigheten utesluter
hennes verklighet, emedan hon utesluter kraften, som gifver
materien en viss form eller gör henne till en verklig kropp.
Ytterligare hafva bland andra Gorgias och Fichte visat
omöj-heten af kunskap om en kroppslig eller utom inedvelandet
varande verklighet, hvilket med andra ord vill säga
omöjligheten att i medvetandet finna något skäl till antagande af en
sådan verklighet och att upphäfva den motsägelse, som ligger
deri, att det kroppsliga skulle vara utom medvetandet, men
det oaktadt vara medvetet, det vill säga vara i medvetandet.
Det kroppsliga kan således icke ega varaktig verklighet eller
verklig varaktighet. Innan vi öfvergå till undersökning af det
andligas varaktighet och verklighet, vilja vi fästa oss vid Kants
uppfattning af grundmotsatsen i verlden. Han ställde mot
hvarandra väsende och företeelse, förnuft och sinnlighet. Fråga
vi nu, om sinnligheten eller det sinnliga innehållet kan ega
varaktighet och verklighet, så har delta visat sig vara
omöjligt, då det sinnliga till sin allmänna form har tiden, det vill
säga vexlingen. A andra sidan har Kant visat, att förnuftet
icke såsom förnuft kan vara företeelse, alldenstund det icke
är i någon erfarenhet gifvet, och att det således, såvida det
finnes, måste vara väsende. Då det kroppsliga, som af
Spi-noza antogs vara verkligt, förlorat denna betydelse, kan det
icke ega någon annan än den, som Kant tillerkände det
sinnliga, nemligen att såsom företeelse utgöra det sinnliga
medvetandets innehåll. Men likasom den af Spinoza erkända
kroppsligheten öfvergår till sinnlighet, så öfvergår äfven tänkandet
eller det andliga från betydelsen af attribut till betydelsen af
det i och genom sig sjelft varande eller af sjellva substansen,
då man fasthåller, att det vid sidan af det andliga icke finnes
någon annan verklighet, och att således det skäl bortfallit,
som föranledde Spinoza att förklara tänkandet eller anden vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
