Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De sista orden voro knappast läsbara.
Jag återlämnade brefvet till Armand, som sannolikt i
tankarna genomgått detsamma som jag läst på papperet, ty vid
mottagandet sade han:
»Hvem skulle kunna tro, att en fallen kvinna skrifvit detta?»
Upprörd af sina minnen betraktade han en stund brefvet
och förde det därpå till sina läppar.
»När jag tänker på att hon dött,» återtog han, »utan att jag
fått träffa henne, och att jag aldrig skall återse henne; när jag
tänker på, att hon gjort för mig mer än en syster skulle ha gjort,
kan jag aldrig förlåta mig själf, att jag låtit henne dö på det sättet.
Död! död! och med tanken på mig, skrifvande till mig och
hvis-kande mitt namn! Stackars älskade Marguerite!»
Armand gaf fritt lopp åt sina tankar och sina tårar, räckte
mig handen och fortsatte:
»Man skulle anse mig bra barnslig, om man finge se mig
sörja på detta sätt öfver en sådan kvinna, men ingen vet heller,
hvilka lidanden jag förorsakat henne, hur grym jag varit, och
hon så god och undergifven. Jag inbillade mig, att det tillkom
mig att ge henne förlåtelse, nu finner jag mig ovärdig den
förlåtelse hon ger mig. Jag ville ge tio år af mitt lif för att få gråta
en timme vid hennes fötter.»
Det är alltid svårt att trösta en sorg som man ej känner,
men jag kände så varmt deltagande för denne unge man, som så
öppet förtrodde mig sin sorg, och i tanke att mina ord ej skulle
vara honom likgiltiga, sade jag:
»Har ni inga släktingar, eller vänner? Sök upp dem, de
skola trösta er, jag kan ingenting annat än beklaga er.»
»Det är sant», sade han, i det han steg upp och gick några
slag öfver golfvet, »jag tröttar ut er. Förlåt, jag glömde, att
min sorg betyder föga för er, och att jag besvärar er med en sak,
som hvarken kan eller bör intressera er.»
»Ni missuppfattar mina ord, jag står gärna till er tjänst,
men jag beklagar min oförmåga att kunna trösta er. Om mitt
sällskap eller mina vänner kan förströ er, om jag på något sätt
kan hjälpa er, ber jag er vara öfvertygad, att det skulle göra
mig stort nöje.»
»Jag ber om förlåtelse», sade han, »men smärtan
öfverväl-digar mig. Låt mig stanna ett ögonblick för att torka bort
tårarna, så att gatans publik inte måtte få se på hur en stor karl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
