Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Är den herms närvaro fortfarande nödvändig?» frågade
jag, visande på Armand.
»Nej», sade han, »och jag skulle tillråda er att föra bort
honom, ty han tycks vara sjuk.»
»Kom», sade jag då till Armand, fattande hans arm.
»Hvad är det?» sade han och såg på mig som om han inte
känt igen mig.
»Det är slut nu», sade jag, »vi måste gå. Ni är sjuk, min
vän, ni fryser, ni tar lifvet af er med dessa sinnesrörelser.»
»Ni har rätt, låt oss gå», svarade han mekaniskt, men utan
att röra sig Då grep jag honom i armen och förde bort honom.
Han lät leda sig som ett barn, mumlande allt emellanåt:
»Såg ni ögonen?»
Och han vände sig om som om han velat ånyo erinra sig
synen.
Hans gång vardt ojämn, han tycktes endast stötvis kunna
förflytta sig, tänderna skalbade, händerna voro iskalla, en
våldsam sinnesrörelse bemäktigade sig honom.
Jag tilltalade honom, men han svarade icke.
Vid portén funno vi en vagn; det var hög tid.
Knappt hade han satt sig upp, förrän frossbrytningarna
ökades och han fick en verklig nervattack, under hvilken han af
fruktan att skrämma mig, sade, i det han tryckte min hand:
»Det är ingenting, alls ingenting, jag skulle bara vilja
gråta.»
Bröstet häfde sig våldsamt, ögonen blefvo blodsprängda,
men inga tårar syntes till.
Jag gaf honom luktvattenflaskan som hade hjälpt mig, och
då vi kommo hem till honom återstod endast
frossbrytningarna.
Med betjäntens tillhjälp lade jag honom till sängs, lät tända
på en stor brasa i rummet; därpå skyndade jag till min läkare,
för hvilken jag berättade hvad som händt.
Han följde då med mig.
Armand var blossande röd, han yrade och framstammade
ord utan mening, det enda som tydligt kunde urskiljas var
Marguerites namn.
»Nå?» frågade jag doktorn, när han undersökt den sjuke.
»Ja, han har hjarnfeber, hvarken mer eller mindre, och det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
