Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Är den gamle hertigen hos er granne?» frågade jag Prudence
»Nej, hon är nog ensam.»
»Men hon måste ha förskräckligt ledsamt», sade Gaston.
»Vi tillbringa nästan alla aftnar tillsammans eller också
ropar hon på mig när hon kommer hem. Hon lägger sig aldrig
förrän klockan två på morgonen. Hon kan inte sofva förr.»
»Hur kommer det sig?»
»Därför att hon har bröstlidande och nästan alltid feber.»
»Har hon inga älskare?» frågade jag.
»Jag ser aldrig någon stanna kvar, när jag går, men jag
svarar inte för att ingen kommer sen jag gått. Jag träffar ofta om
aftnarna hos henne en viss grefve de N ... som tror sig befordra
sina utsikter genom att förlägga sina besök till klockan elfva,
och genom att skicka henne så många juveler hon vill ha, men
hon kan inte uthärda honom. Och däri gör hon orätt, det är
en mycket rik gosse. Förgäfves säger j ag alltsom oftast till henne
’Kära barn, det där passar dig just.’ Hon som i allmänhet
lyssnar till hvad jag säger, vänder mig då ryggen och svarar att han
är alldeles för dum. Att han är dum det medger jag, men det
vore för henne en god ställning, och den gamle hertigen kan när
som hälst dö. De gamla gubbarne äro egoister; hans släkt
förebrår honom ständigt hans tillgifvenhet för Marguerite och
af dessa två skäl kommer han ej att lämna något arf åt henne.
Jag predikar moral för henne, men då svarar hon, att det är tids
nog att taga grefven, när hertigen är död. Det är inte alltid
roligt», fortsatte Prudence, »att lefva som hon. Mig skulle det där
inte passa, utan jag skulle snart nog ge honom sitt afsked. Han
är fadd, den där gubben; han kallar henne sin dotter, han vårdar
henne som vore hon ett barn och alltid är han i hälarna på henne.
Jag är säker på att vid den här tiden vankar en af hans
betjänter utanför för att se efter hvem som går ut, men i synnerhet
hvem som går in.»
»Stackars Marguerite!» sade Gaston i det han satte sig till
pianot och spelade en vals, det visste jag inte. Men jag tyckte,
att hon på sista tiden inte sett så glad ut som förr.»
»Tyst», sade Prudence och lyssnade.
Gaston slutade spela.
»Jag tycker att hon ropar mig.»
Vi lyssnade.
En röst hördes verkligen ropa Prudence.
Bokskatt. XIV.
4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
