Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Och det vore?» sade hon med samma småleende som en
ung mor när hon lyssnar till sitt barns oförnuftiga infall.
»Att alltsedan jag första gången såg er, jag vet ej hur
eller hvarför, har ni intagit en plats i mitt lif, och fast jag försökt
att förjaga er bild ur mina tankar, har den alltid återkommit,
och idag då jag återsåg er efter att ej ha sett er på två år, har ni
fått ett än större inflytande öfver mitt hjärta och sinne, nu
när ni tagit emot mig, när jag känner er, allt det säregna hos er,
har ni blifvit mig oumbärlig, och jag blir tokig, om ni inte
älskar mig, eller om ni inte tillåter mig att älska er.»
»Men olycklige, jag säger som fru D..., ni måste vara
mycket rik. Vet ni inte att jag ger ut sex, sju tusen francs i
månaden och att jag ej kan lefva på ringare belopp. Förstår
ni inte, min stackars vän, att jag inom kort skulle ruinera er,
att er familj skulle sätta er under förmyndare som straff för
att ni lefde tillsammans med en varelse sådan som jag. Håll
af mig som en vän, men inte mera. Kom och hälsa på mig,
vi skola skratta och prata, men uppskatta mig inte för högt,
jag är inte mycket värd. Ni har ett godt hjärta, ni har behof
af kärlek, ni är för ung och för känslig för att lefva i våra
kretsar. Tag en gift kvinna till älskarinna. Ni ser, att jag är en
snäll flicka, som talar uppriktigt med er.»
»Hvad katten gör ni här?» utbrast Prudence, som vi
icke hört komma, men som stod på tröskeln med till hälften
upplöst hår och klädningen öppen. Denna oordning var nog
föranledd af Gaston.
»Vi tala förstånd», sade Marguerite, »låt oss vara i fred en
stund, vi komma snart in.»
»Det är bra, prata ni mina barn», sade Prudence i det
hon gick sin väg och stängde dörren som för att ge ytterligare
eftertryck åt tonen, hvarmed hon sagt de sista orden.
»Det är således öfverenskommet», återtog Marguerite när
vi blifvit ensamma, »att ni icke skall älska mig längre.»
»Då reser jag min väg.»
»Är det så långt gånget?»
Jag hade gått för långt för att draga mig tillbaka och
dessutom gjorde hon mig alldeles hufvudyr. Denna
blandning af glädtighet och vemod, af skuld och oskuld, själfva denna
sjukdom som ökade känsligheten i hennes intryck och
retligheten hos hennes nerver, allt lät mig förstå, att om jag icke för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
