- Project Runeberg -  Kameliadamen /
67

(1908) [MARC] Author: Alexandre Dumas
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

sällsynta egenskaper; han skall vara förtroendefull,
underdånig och grannlaga.

»Ja, jag skall vara allt, hvad ni vill.»

»Vi få se.»

»När få vi se?»

»Längre fram.»

»Hvarför det?»

»Därför», sade Marguerite, lösgörande sig ur mina armar i
det hon ur en stor bukett, som hon fått sig tillsänd på morgonen
tog en röd kamelia, som hon stack i mitt knapphål, »därför att
man inte alltid kan verkställa ett fördrag, samma dag man
undertecknar det. Det är lätt att förstå.»

»När får jag återse er?» sade jag slutande henne i mina
armar.

»När den där kamelian skiftar färg.»

»Och när blir det?»

»I morgon kväll mellan elfva och tolf. Är ni nöjd?»

»Och det frågar ni?»

»Inte ett ord om detta hvarken till er vän eller Prudence
eller någon annan heller.»

»Det lofvar jag.»

»Kyss mig nu, och låt oss sen gå in i matsalen.»

Hon räckte mig sina läppar, slätade ånyo sitt hår och vi
gingo ur detta rum, hon sjungande, jag halft förryckt.

I salongen stannade hon och sade med låg röst:

»Det måste förefalla er egendomligt, att jag strax är
färdig att bevilja er önskan, men vet ni, hur det kommer sig? Det
kommer sig», fortsatte hon, i det hon tog min hand och tryckte
den mot sitt hjärta, hvars häftiga slag jag kände, »det kommer
sig af ett löfte som jag gifvit mig själf att hellre lefva fort än som
andra lefva länge.»

»Tala aldrig mer på det sättet, jag besvär er.»

»Åh, trösta er», fortsatte hon skrattande. »Hur kort tid
jag än må ha att lefva, kommer mitt lif alltid att räcka längre
än er kärlek.»

Sjungande inträdde hon i matsalen.

»Hvar är Nanine?» sade hon, då hon såg Gaston och
Prudence ensamma.

»Hon sofver i ditt rum, i afvaktan på att du skall gå och
lägga dig», svarade Prudence.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 18:53:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/da2kamelia/0069.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free