Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Den stackaren! Jag tar lifvet af henne. Seså, mina herrar
nu är det tid för er att gå.»
Tio minuter senare gingo Gaston och jag. Marguerite
tryckte min hand när hon sade farväl och vardt ensam med
Prudence.
»Nå», frågade Gaston, när vi kommit ut, »hvad säger du
om Marguerite?»
»Hon är en ängel och jag är vansinnigt förälskad i henne.»
»Det kunde jag tro. Har du sagt henne det?»
»Ja.»
»Lofvade hon att tro dig?»
»Nej.»
»Det är annat än Prudence.»
»Har hon lofvat dig något?»
»Mer än det, min vän. Man skulle knappast tro, att den
där tjocka Duvernoy vore så bra, som hon verkligen är.»
XI.
Vid detta ställe i berättelsen stannade Armand.
»Vill du stänga igen fönstret», sade han, »jag börjar frysa.
Under tiden går jag och lägger mig.»
Jag stängde fönstret. Armand, som ännu var ganska svag,
tog af sig nattrocken och lade sig i sängen hvarefter han några
ögonblick hvilade hufvudet på kudden, liksom trött efter en
lång promenad eller upprörd af plågsamma minnen.
»Du har kanske talat för mycket», sade jag, »vill du att jag
går, så att du kan få sofva? Du kan en annan gång berätta
slutet på historien.»
»Tycker du att den är tråkig.»
»Tvärtom, min vän.»
»Då fortsätter jag; om du lämnade mig, skulle jag ändå
inte kunna sofva.»
»När jag kom hem till mig», återtog han, utan att behöfva
samla sina tankar, så lifligt stodo ännu dessa detaljer för honom,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
