Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hvad jag berättar är en sann och enkel historia, och jag låter
den behålla sina okonstlade detaljer och hela enkelheten af
sin utveckling.
Jag insåg att eftersom ingenting i världen skulle kunna
förmå mig att glömma min älskarinna, måste jag hitta på
något medel att bestrida de utgifter hon förorsakade mig.
Dessutom upptog mig denna kärlek till den grad, att de
ögonblick jag tillbragte skild från Marguerite, voro långa som
år, och jag kände behof att förinta dessa ögonblick eller
genom-lefva dem så hastigt, att jag inte märkte, att jag genomlefde
dem.
Jag började med att låna fem eller sex tusen francs på
mitt lilla kapital, och jag kastade mig på spel, ty sedan spelhusen
blifvit indragna, spelar man öfverallt. Förr när man gick in på
Frascati hade man utsikt att vinna en förmögenhet, man
spelade emot pengar och om man förlorade, hade man den trösten,
att man i alla fall kunnat vinna; nu däremot, om man undantar
de kretsar, där det ännu finns en viss stränghet beträffande
betalningen, är man nästan säker på, att om man vinner en
betydande summa, så får man den icke. Saken är lätt att förstå.
De, som egentligen idka spel äro unga män med stora
behof och i saknad af den förmögenhet, som är nödvändig för att
underhålla det lif de föra; de spela således och däraf följer helt
naturligt, att om de vinna, få de förlorande betala dessa herrars
hästar och mätresser, hvilket är högst obehagligt. Skulder
göras, bekantskaper som ingåtts vid gröna bordet sluta med
trätor, der både hedern cch lifvet ibland få sitta emellan, och är
man hederlig karl finner man sig ha bifvit ruinerad af mycket
hederliga unga män, som inte hade annat fel, än att icke äga
tvåhundratusen livres i räntor.
Jag behöfver inte tala om dem, som stjäla under spelet och
hvilkas nödvändiga afresa och alltför sena dömande, man en
dag får höra.
Jag kastade mig in i detta brusande, bullrande lif som förr
skrämt mig, när jag tänkte därpå, och som nu blifvit för mig
den oundgängliga fyllnaden af min kärlek till Marguerite. Hvad
skulle jag taga mig till?
Om jag hade tillbragt de nätter, som jag ej var på rue d’
Antin ensam hemma hos mig, skulle jag ej kunnat sofva.
Svartsjukan skulle hållit mig vaken och bränt mina tankar och mitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
