Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Att han gärna förlät det första uppträdet, men han hade
hört att du lefde offentligt tillsammans med herr Armand
Duval, och det ville han inte förlåta. Om Marguerite lämnar
den unge mannen,» sade han, »skall jag nu som förut ge
henne hvad hon önskar, hvarom icke får hon afstå från att
be mig om någonting alls.»
»Och du svarade?»
»Att jag skulle meddela dig hans beslut, och jag lofvade
försöka få dig att taga reson. Betänk, kära barn, hvilken
ställning du förlorar, och som Armand aldrig kan ge dig. Han
älskar dig af hela sin själ, men han är inte rik nog att kunna
tillfredsställa alla dina behof, och en vacker dag måste ni ändå
skiljas åt, men då är det för sent, då vill hertigen ingenting göra
för dig. Vill du att jag talar med Armand?»
Marguerite tycktes fundera, ty hon svarade ej. Mitt hjärta
klappade våldsamt, under det jag väntade på hennes svar.
»Nej», återtog hon, »jag lämnar icke Armand, och jag vill
icke gömma mig för att få lefva tillsammans med honom. Det
är kanske en dårskap, men jag älskar honom, det står ej att
ändra. Dessutom har han blifvit van att få älska mig
obehind-radt, han skulle lida alltför mycket af att nödgas lämna mig,
vore det blott en timma om dagen. Dessutom har jag inte så
lång tid att lefva, att jag behöfver göra mig olycklig och lyda
en gammal gubbe, hvars blotta åsyn kommer mig att åldras.
Låt honom behålla sina pengar, jag reder mig dem förutan.»
»Men hur tänker du gå till väga?»
»Det vet jag inte.»
Prudence ämnade utan tvifvel svara något, men jag rusade
in och kastade mig för Marguerites fotter under ett utbrott af
tårar, som glädjen öfver att vara så älskad, framkallat.
»Mitt lif tillhör dig, Marguerite, du behöfver inte längre
den mannen — är jag inte hos dig? Skulle jag någonsin
öfver-ge dig, hur skulle jag kunna ersätta den lycka du ger mig? Intet
tvång längre, Marguerite, vi älska hvarandra. Hvad betyder
sedan allt annat?»
»Ja, min Armand, jag älskar dig», hviskade hon, slingrande
sina armar om min hals, »jag älskar så, som jag aldrig trott mig
kunna älska. Vi skola bli lyckliga, lefva i stillhet och jag skall
taga ett evigt farväl af detta lif, öfver hvilket jag nu blyges.
Du skall ju aldrig förebrå mig det förflutna?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
