Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
någonsin trycka en annans hand, än den man håller i sina.
Hjärnan tillstädjer hvarken arbete eller minnen, med ett ord
ingenting som skulle kunna störa den enda tanke, som man
oupphörligt hembär åt densamma. Dagligen gör man nya
förtjusande upptäckter hos sin älskarinna.
Tillvaron är blott ett upprepadt fullbordande af ett
oafvis-ligt begär och själen är vestalen, hvars uppgift är att underhålla
kärlekens heliga eld.
Ofta gingo vi sent på aftonen och satte oss i den lilla
skogsdungen som hörde till villan. Där lyssnade vi till kvällens
glada harmonier, båda med tanke på att nästa timma skulle föra
oss i hvarandras armar. Ibland blefvo vi liggande hela dagen
utan att ens låta solen tränga in i vårt rum. Gardinerna voro
hermetiskt tillslutna, och den yttre världen stannade af för oss
ett ögonblick. Blott Nanine hade rättighet att öppna vår dörr,
dock endast för att bringa våra måltider; dem intogo vi, utan
att stiga upp och afbröto dem oupphörligt med skrattsalfvor
och tokerier. Därefter följde sedan en kort stunds sömn, ty
helt uppgående i vår kärlek, voro vi som två envisa dykare, som
endast komma upp till ytan för att hämta andan.
Stundom ertappade jag Marguerite med sorgsenhet, ja
till och med tårar, jag frågade henne hvarifrån denna plötsliga
sorg härledde sig och hon svarade:
»Vår kärlek är ingen vanlig, käre Armand. Du älskar mig
som om jag aldrig tillhört någon annan; jag darrar vid tanken
att du en gång ångrar din kärlek och tillvitar mig mitt förflutna
som ett brott, och tvingar mig att kasta mig in i det lif därifrån
du räddat mig. Jag tänker, att när jag nu smakat ett nytt
lif, skulle jag dö af att återtaga det förra. Säg att du aldrig
skall öfverge mig.»
»Jag svär dig det.»
Vid dessa ord betraktade hon mig för att i mina ögon läsa
om min ed vore uppriktig, därpå kastade hon sig i mina armar
och döljande sitt ansikte vid mitt bröst utbrast hon:
»Du kan inte ana hur mycket jag älskar dig!»
En afton sutto vi i det öppna fönstret och sågo på månen,
som med svårighet tycktes glida fram ur sin molnbädd, och
vi hörde vinden våldsamt ruska i trädtopparna. En hel kvarts
timma sutto vi tysta och hand i hand, då Marguerite inföll:
»Nu ha vi vintern, vill du att vi ska resa?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
