Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jag lofvar att glömma allt, och vi skola bli lyckliga som vi
lof-vade hvarandra att vara.»
Marguerite skakade tviflande på hufvudet och sade:
»Är jag inte er slafvinna? Gör med mig hvad ni vill, tag
mig, jag tillhör er.»
Hon aftog hatt och kappa, kastade dem på soffan och
började brådstörtadt knäppa upp sitt klädningslif, ty genom en af
dessa reaktioner, som äro så vanliga i en sådan sjukdom som
hennes, rusade blodet från hjärtat uppåt hufvudet och höll på att
kväfva henne.
En torr, hes hosta följde.
»Låt säga åt min kusk», återtog hon, »att han far hem.»
Jag gick själf ned för att skicka af honom.
När jag kom tillbaka, låg Marguerite utsträckt framför
brasan och hennes tänder skalbade af köld.
Jag tog henne i mina armar, jag klädde af henne, utan att
hon gjorde en rörelse, och jag bar henne alldeles iskall till min
säng.
Sedan satte jag mig bredvid henne och försökte värma
henne med smekningar. Hon sade ej ett ord, men hon smålog.
Åh, det var en sällsam natt. Allt det lif Marguerite ägde
tycktes inneslutet i de kyssar, hvarmed hon öfverhöljde mig,
och jag älskade henne så högt, att jag midt under vårt
feberaktiga kärleksrus frågade mig själf, om jag inte borde döda henne,
så att hon aldrig finge tillhöra en annan.
En månad af en kärlek som denna, skulle tillintetgöra både
kropp och själ.
Dagen fann oss vakna båda två.
Marguerite var dödsblek, hon yttrade ej ett ord. Stora
tårar rullade emellanåt ur hennes ögon och stannade på hennes
kinder, glimmande som diamanter. Hennes kraftlösa armar
utsträcktes då och då för att famna mig och återföllo slappt
ned på sängen.
Ett ögonblick trodde jag, att jag skulle kunna glömma
hvad som tilldragit sig sedan min af resa från Bougival, och jag
sade till Marguerite:
»Vill du att vi resa bort, att vi lämna Paris?»
»Nej, nej», sade hon, nästan med fasa, »vi skulle bli
gränslöst olyckliga, jag kan inte längre skänka dig någon lycka,
men så länge jag har ett andedrag kvar skall jag vara dina nyc-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
