- Project Runeberg -  Kameliadamen /
171

(1908) [MARC] Author: Alexandre Dumas
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Er sons lycka», svarade jag.

Er far kysste mig ännu en gång. Jag kände på min panna
två tacksamhetens tårar, hvilka föreföllo mig som ett
försonings-dop för mina gamla synder, och i det ögonblick jag samtyckte
att hänge mig åt en annan man, strålade jag af stolthet vid
tanken på hvad jag återköpte med detta nya felsteg.

Det var helt naturligt Armand, ni hade sagt mig att er far
var den mest aktningsvärde människa man kunde träffa på.

Herr Duval steg upp i vagnen och for sin väg.

Jag var dock kvinna, och när jag återsåg er, kunde jag inte
afhålla mig från att gråta, men jag sviktade ej.

Gjorde jag rätt? se där en fråga, som jag ställer till mig
själf i dag, då jag lägger mig sjuk i en säng, hvilken jag
kanske ej skall lämna utan som död.

Ni var vittne till hvad jag led efter hand som tiden för
vår oundvikliga skilsmässa randades; er far fanns inte längre
kvar för att stödja mig och det var ett ögonblick som jag var
mycket nära att tillstå allt för er, så förfärad var jag vid tanken
att ni skulle hata och förakta mig.

En sak, som ni kanske inte skall tro, Armand, det är, att
jag bad till Gud om kraft och hvad som visar att han mottog
mitt offer, det är, att han gaf mig den kraft hvarom jag bad.

Vid den där supén, hade jag ännu behof af hjälp, ty jag
ville inte tänka på hvad jag skulle göra, så rädd var jag att
modet skulle svika mig.

Hvem skulle sagt mig, mig, Marguerite Gautier, att jag
skulle lida så mycket vid blotta tanken på en ny älskare?

Jag drack för att glömma, och när jag vaknade följande
morgon var jag grefvens älskarinna.

Se där hela sanningen, min vän, döm och förlåt mig, som
jag förlåtit er, allt det onda ni sedan den dagen gjort mig.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 18:53:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/da2kamelia/0173.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free