- Project Runeberg -  Kameliadamen /
179

(1908) [MARC] Author: Alexandre Dumas
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

då hade jag åtminstone fått dö med en väns hand i min.* Men
det är sannt, om vi lef vat tillsammans detta år, skulle jag in te
ha dött så snart.

Ske Guds vilja!

5 februari.

Kom, kom, Armand, jag lider gränslöst, jag dör, min Gud!
Jag var så ledsen i går, att jag ville tillbringa aftonen någon
annanstädes än hemma, ty den lofvade att bli lika lång som
gårdagens. Hertigen kom hit på morgonen. Jag tycker att
åsynen af denne gubbe, som döden glömt bort, påskyndar min
egen död.

Trots den häftiga febern, som förtärde mig, lät jag kläda på
mig och for till Vaudeville. Julie hade sminkat mig, eljes skulle
jag sett ut som ett lik. Jag satt i samma loge,Tlär vi hade vårt
första rendez-vous. Hela tiden hade jag blicken fäst på den
plats, där ni satt den kvällen och hvilken i går upptogs af en
bondlurk som gapskrattade åt alla dumheter, som serverades på
scenen. Man förde hem mig halfdöd. Jag har hostat och
spottat blod hela natten. I dag kan jag knappt tala, knappt röra
armarna. Min Gud, min Gud, jag skall dö! Jag väntade det,
men jag kan inte göra mig en föreställning om att lida mera,
än jag lider, och om ...

Efter dessa ord voro de få bokstäfver Marguerite försökt
skrifva oläsliga, och Julie Duprat hade fortsatt.

18 februari.

Herr Armand.

Sedan den dag då Marguerite ville gå på teatern har hon
ständigt blifvit sämre. Hon har förlorat både tal- och
rörelseförmåga. Det är omöjligt att beskrifva hur vår stackars
väninna lider. Jag är inte van vid detta slags sinnesrörelser, och jag
lefver i ständig ångest.

Hvad jag önskar att ni vore här! Hon yrar nästan alltid,
men vare sig redig eller oredig är det alltid ert namn hon uttalar,
när hon lyckas få fram ett ord.

Doktorn har sagt mig, att hon inte har långt kvar. Sedan
hon blifvit så sjuk, har den gamle hertigen inte återkommit.

Han hade sagt till doktorn, att åsynen af detta lidande
upprörde honom allt för mycket.

Fru Duvernoy uppför sig inte väl. Hon trodde sig kunna ut-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 18:53:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/da2kamelia/0181.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free