Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första serien - Konungen, som ville ha sin fotografi tillbaka - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att Holmes, som avskydde allt slags sällskapsliv av hela sin
bohemsjäl, bodde kvar i våra rum vid Bakerstreet, begraven
bland sina böcker och omväxlande vecka för vecka mellan
kokain och ärelystnad, mellan bedövningsmedlets dåsighet
eller hans livliga naturs häftiga energi. Han var fortfarande
lika intresserad av att studera brottet i dess olika former och
ägnade sin ofantliga begåvning och utomordentliga
iakttagelseförmåga åt att fullfölja de undersökningar och reda ut
de mysterier, som övergivits av den officiella polisen såsom
hopplösa. Då och då nådde mig obestämda rykten om hans
förehavanden, hur han kallades till Odessa i och för
Trepoffmordet, hur han redde ut hemligheten rörande bröderna
Atkinsons sorgliga slut i Trincomalee och slutligen det uppdrag
han fick och på ett så fint och lyckligt sätt utförde för den
holländska konungafamiljen. Förutom dessa uppgifter angående
hans verksamhet, som jag dock delade med alla tidningsläsare,
visste jag endast föga om min gamla vän och kamrat.
En afton — det var den 20 mars 1888 — var jag på hemväg
från en patient (ty jag hade nu återtagit min privatpraktik),
då jag kom att färdas Bakerstreet. Då jag passerade den för
mig så välkända porten, som i mitt minne kommer att stå i
förening med min kärlekshistoria, greps jag av häftig längtan
att återse Holmes och veta, vartåt han nu ägnade sin ovanliga
talang. Hans rum voro strålande upplysta, och under det jag
stirrade upp mot fönstren, såg jag hans långa, magra figur
två gånger passera som en mörk silhuett mot rullgardinen.
Han gick hastigt fram och tillbaka i rummet, med huvudet
sänkt mot bröstet och händerna på ryggen. För mig, som så
väl kände till hans lynne och vanor, berättade hans hållning
och sätt i närvarande ögonblick sin egen historia. Han var
åter i arbete; han hade vaknat upp ur sina av bedövningsmedel
skapade drömmar och följde ivrigt spåren av något nytt
problem. Jag ringde på klockan och gick upp i den bostad, som
jag en gång delat med honom.
Han mottog mig icke med några överdrivna vänskapsbetygelser
— det var i allmänhet icke hans sätt — men jag tror
att han var glad över att få se mig. Nästan utan att säga ett
ord men med en vänlig blick visade han mig på en fåtölj,
räckte mig sitt cigarrfodral och pekade på en bricka med
sodavatten och konjak på ett bord i hörnet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
