Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första serien - Konungen, som ville ha sin fotografi tillbaka - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Men han kan väl inte ligga på gatan heller. Få vi inte bära
in honom?»
»Naturligtvis, bär in honom i vardagsrummet bredvid
hallen, där finns en bekväm soffa. Den här vägen.»
Sakta och högtidligt bars Holmes in och lades på soffan i
det nyssnämnda rummet, under det jag ännu stod och följde
sakernas gång från min post utanför fönstret. Man hade nu
tänt lamporna, men gardinerna voro ännu icke fördragna, så
att jag kunde se Holmes, där han låg på soffan. Jag vet icke,
om han kände några samvetsförebråelser i detta ögonblick
över den roll han spelade, men så mycket vet jag, att aldrig
i hela mitt liv hade jag känt mig mera skamsen än då jag såg
denna förtjusande kvinna, mot vilken vi konspirerade, så
vänligt och behagfullt sköta om den skadade mannen. Det skulle
likväl ha varit det svartaste förräderi mot Holmes att nu
draga mig tillbaka, och jag förhärdade mitt hjärta och tog
fram raketen under ulstern, i det jag tänkte för mig själv, att
vi ju ändå icke ämnade skada henne, endast förhindra att
hon skadade någon annan.
Holmes hade nu satt sig upp på soffan och jag såg honom
göra en rörelse som en person, vilken behöver luft. En
tjänstflicka rusade fram och öppnade fönstret. I samma ögonblick
såg jag honom lyfta handen, och vid denna signal kastade jag
raketen in i rummet och ropade »elden är lös!» Jag hade
knappt hunnit uttala orden, förrän hela åskådarhopen, väl
eller illa klädda, tjänstflickor och stalldrängar, stämde in och
skrek »elden är lös!» Tjocka rökmoln ringlade över rummet
och ut genom det öppna fönstret. Jag såg skymtar av framrusande
figurer och hörde ögonblicket därpå Holmes’ röst, som
lugnande förklarade, att det var falskt alarm. Jag banade mig
väg genom den gapande hopen och kom fram till gathörnet,
och tio minuter därefter var till min glädje Holmes vid min
sida, och vi lämnade skådeplatsen för detta tumult. Han gick
några minuter raskt och utan att säga ett ord, tills vi vikit om
hörnet till en av de tysta gator, som leda till Edgware Road.
»Du gjorde det utmärkt, doktor», sade han, »det kunde inte
gjorts bättre. Allt är nu klart.»
»Du har fotografien.»
»Jag vet var den finns.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
