- Project Runeberg -  Privatdetektiven Sherlock Holmes' äventyr. Två serier i en volym /
51

(1947) [MARC] Author: Arthur Conan Doyle Translator: Tom Wilson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: This work was first published in 1947, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

enda avdelningskontor, och styrelsen har haft sina farhågor
för denna sak.»

»Och detta med rätta», sade Holmes. »Men nu är det tid på
att vi ordna våra små planer. Jag väntar att saken inom en
timme kommer till ett avgörande; under tiden är det nog så
gott, mr Merryweather, att vi förmörka den där blindlyktan.»

»Och sitta i mörkret?»

»Ja, jag är rädd för att vi måste göra det. Jag tog med mig
en kortlek och tänkte, eftersom vi äro fyra man, att ni likafullt
skulle få ert parti; men som jag ser, ha fiendens förberedelser
redan fortskridit så långt, att vi inte kunna riskera att ha ljus.
Först av allt måste vi välja våra platser. Det är djärva karlar
vi ha att göra med, och fastän vi komma att överrumpla dem,
kunna de skada oss, om inte vi äro försiktiga. Jag ställer mig
bakom den här låren, göm ni er bakom de där; när jag så
låter ljuset falla på dem, så rusa genast fram. Om de ge eld, så
tveka inte, Watson, att skjuta ned dem.»

Jag lade revolvern spänd på den lår, bakom vilken jag kröp
ned. Holmes sköt för luckan till sin blindlykta och lämnade
oss i kolmörker — ett mörker så svart, att jag aldrig varit med
om något liknande; men lukten av upphettad metall fanns
kvar och påminde oss om att ljuset ännu var där, färdigt att
flamma ut i nästa sekund. För mina nerver, i högsta grad
spända av denna väntan, låg det något nedstämmande och
tryckande i det plötsligt, dystra mörkret och den kalla,
fuktiga luften i källaren.

»De ha endast en reträtt», viskade Holmes, »och det är
tillbaka genom huset vid Saxe Coburg Square. Jag hoppas att ni
gjort vad jag bad er om, Jones?»

»Jag har en överkonstapel och två konstaplar utanför
porten.»

»Då ha vi stoppat till alla kryphål, och vi måste nu vara
tysta och vänta.»

Hur oändligt lång tiden föreföll! Enligt jämförande
beräkningar efteråt kan det icke ha varit mer än en och en kvarts
timme, och likväl föreföll det mig som om natten var i det
närmaste förfluten och daggryningen nära. Mina lemmar
voro trötta och styva, ty jag vågade icke ändra ställning, men
mina nerver voro i högsta grad spända och min hörsel så
skarp, att jag icke blott kunde höra mina kamraters sakta

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:49:45 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dacholmes/0053.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free