Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första serien - De rödhårigas förening
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
andhämtning utan till och med skilja den tjocka Jones’
djupare, tyngre andedrag från bankdirektörens tunna, suckande
ton. Från min plats kunde jag se över låren ut på golvet.
Plötsligt såg jag en glimt av ett ljussken.
Det var först endast en blekgul gnista på stengolvet; därpå
förlängdes den till en gul linje, och utan någon varning eller
något buller tycktes ett gap öppna sig, och en hand blev
synlig, en vit, nästan kvinnlig hand, som famlade omkring mitt i
den lilla ljusytan. Under en minut eller mer stack handen
med dess rörliga fingrar upp från golvet, därpå drogs den
tillbaka lika hastigt som den visat sig, och allt blev åter mörkt
utom den enda, blekgula strimman, som betecknade springan
mellan stenarna.
Dess försvinnande var emellertid endast tillfälligt; med ett
bändande och brytande ljud välvdes en av de breda, vita
stenhällarna över på sidan och lämnade ett fyrkantigt, gapande
hål, genom vilket ljuset från en lykta strömmade upp. Över
kanten syntes nu ett skägglöst, gossaktigt ansikte, med vackra,
rena drag, som skarpt blickade omkring sig och därpå lyfte
sig långsamt ur hålet, med en hand stödd på vardera sidan av
öppningen, först till axelhöjd, sedan till midjan och slutligen
tills ena knät vilade på kanten. I nästa ögonblick stod han vid
sidan av hålet och höll på att hissa upp en kamrat, som var
smärt och liten som han själv, med blekt ansikte och stubbigt,
eldrött hår.
»Allt klart!» viskade han. »Har du mejslarna och
påsarna? ... Dj-ar anamma, vad är det här! — hoppa ned igen,
Archie! — jag vill hänga ensam för det!»
Sherlock Holmes hade sprungit fram och huggit tjuven i
kragen. Den andre dök ned i hålet, och jag hörde ljudet av
kläder, som sletos sönder, då Jones grep tag i hans rockskört.
I ljusskenet glänste pipan av en revolver, men Holmes’
jaktpiska träffade med ett kraftigt slag mannens hand, och
pistolen föll skramlande på stengolvet.
»Allt motstånd är förgäves, John Clay», sade Holmes milt,
»det är ingen möjlighet att undkomma».
»Jag märker det», svarade den andre med otrolig köld.
»Jag hoppas att min kamrat är i säkerhet, fast ni fått hans
rockskört, kan jag se.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
