Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Första serien
- Den försvunna brudgummen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DEN FÖRSVUNNA BRUDGUMMEN.
»Min bästa vän», sade Sherlock Holmes, då vi en dag
sutto tillsammans framför brasan hemma hos honom vid
Bakerstreet, »livet självt är ofantligt mycket sällsammare än
någonting den livligaste mänskliga fantasi kan hitta på. Vi
våga oss inte på att dikta saker, som i själva verket utgöra
vardagslivets prosa. Om vi hand i hand kunde flyga ut genom
det här fönstret och sväva fram över denna stora stad, om vi
sakta kunde lyfta av taken och ta i betraktande alla de
besynnerliga saker, som just i detta ögonblick tilldraga sig, de
egendomliga sammanträffandena, planerna och motplanerna
och de underbart sammanlänkade händelserna, som verka
från generation till generation och leda till de otroligaste
resultat, så skulle vi snart finna all dikt med dess konvenans
och förutsedda resultat vara en högst fadd och onjutbar kost.»
»Jag känner mig inte så alldeles övertygad om det», svarade
jag. »De brottmålsfall, som omtalas i tidningarna, kunna
minsann i regeln inte sägas vara på minsta sätt utbroderade,
utan äro kala och simpla nog; vi ha i våra polisrapporter
drivit realismen till dess yttersta spets, men likväl måste
det erkännas, att resultatet varken är tilldragande eller
artistiskt.»
För att frambringa en realistisk effekt måste man gå tillväga
med en viss urskillning och diskretion», yttrade Holmes.
»Detta fattas alldeles i polisrapporterna, där kanske mera
vikt lägges vid de ämbetsmannamässiga plattheterna än vid
de detaljer, som för en uppmärksam granskare innehålla hela
sakens kärna. Tro mig, ingenting är så onaturligt som det så
kallade vardagliga.»
Jag smålog och skakade på huvudet. — »Jag fattar
fullkomligt, att du kan tänka så. Det är naturligt, att din
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 18:54:06 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dacholmes/0058.html
