Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första serien - Den försvunna brudgummen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag, att det verkligen skulle vara en bra trasslig härva, som
icke Sherlock Holmes kunde reda ut.
Alltså lämnade jag honom nu, ännu bolmande på sin svarta
kritpipa, med den fasta övertygelsen, att vid min återkomst
aftonen därpå skulle jag finna honom hållande i sin hand alla
ledtrådarna till identifierandet av miss Mary Sutherlands
brudgum.
Ett allvarligt sjukdomsfall upptog just vid denna tid min
uppmärksamhet, och hela följande dagen var jag bunden vid
den sjukes bädd. Först då klockan var nära sex, fann jag mig
fri och ledig och kunde hoppa upp i en droska och åka till
Bakerstreet, halvt rädd att komma för sent för att vara
närvarande vid den lilla hemlighetens lösning. Jag fann emellertid
Sherlock Holmes ensam och halvsovande, hopkrupen i sin
länstol. En fruktansvärd armé av flaskor och provrör samt
den stickande lukten av saltsyra sade mig, att han tillbragt
sin dag med de kemiska experiment, som voro honom så
kära.
»Nå, har du lyckats lösa det?» frågade jag, då jag kom in.
»Ja, det var surt bariumsulfat.»
»Nej, jag menar hemligheten angående den försvunna
mannen.»
»Åh, det! Jag satt och tänkte på det där dubbelsaltet, som
just nu sysselsätter mig. Det låg aldrig någon hemlighet i den
där saken, om än, som jag sa’ i går, några av detaljerna äro
av intresse. Det värsta är att jag inte tror, att det finns någon
lagparagraf, som kan tillämpas på den skurken.»
»Vem var han då, och vad hade han för skäl att överge miss
Sutherland?»
Jag hade knappt talat ut och Holmes hade ännu icke öppnat
munnen för att svara, då vi hörde tunga steg i förstugan
och därpå en knackning på dörren.
»Det är flickans styvfar mr James Windibank», sade Holmes.
»Han har skrivit till mig, att han skulle vara här klockan
sex. Stig in!»
Den man, som nu kom in, var en grovt byggd karl av
mellanlängd och några och trettio års ålder. Han var slätrakad,
med gulaktig hy; hans sätt var mjukt och inställsamt, och han
hade ett par ovanligt skarpa och genomträngande ögon. Han
kastade en frågande blick på oss båda, ställde sin glänsande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
