Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första serien - Tiggaren med kluvna läppen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hjälpa henne ur hennes brydsamma belägenhet. Min första
tanke var, att jag skulle följa henne till denna plats, men efter
några ögonblicks överläggning insåg jag, hur onödigt det var,
att hon alls följde med. Jag var ju Isa Whitneys läkare och
hade som sådan ganska stort inflytande över honom. Jag
kunde nog uträtta saken bättre, om jag var ensam, och jag
lovade att om två timmar skicka hem honom i en droska, om
han verkligen stod att finna efter den adress hon givit mig.
På detta sätt tvangs jag att lämna min bekväma länstol och
mitt trevliga vardagsrum, och inom kort satt jag i en droska
och fördes hastigt bort till östra London i ett besynnerligt
ärende, såsom jag tyckte redan från första början; men först
framtiden skulle utvisa, hur besynnerligt det i själva verket
skulle sluta.
Att börja med mötte jag inga svårigheter, jag fann lätt
Upper Swandamlane, en ruskig gränd, smygande sig bakom
en rad höga packhus, som kanta norra flodstranden öster om
London Bridge. Den opiehåla jag sökte låg mellan en butik
för färdiggjorda sjömanskläder och en krog, och man kom
dit utför en brant trappa, ledande ned till ett svart gap,
liknande mynningen till en grotta. Jag sade till kusken att vänta
och gick utför trappan, vars steg voro urholkade i mitten av
de otaliga opierökare, som trampat upp- och nedför den. Vid
skenet av en flämtande lampa över dörren fann jag låsvredet
och gick in i ett långt, lågt rum, där luften var tjock och tung
av den bruna opieröken. Rummet hade en mängd träbritsar,
liknande fördäckspassagerarnas sovplatser i ett emigrantfartyg,
och genom halvmörkret kunde jag otydligt skymta gestalter
liggande i besynnerliga, fantastiska ställningar och med
sänkta axlar, böjda knän, huvudet kastat bakåt och hakan
pekande uppåt; jag kunde även här och där se ett mörkt,
halvslocknat öga stirra mot nykomlingen. Från de svarta
skuggorna glimmade små röda ljus, än bjärtare, än svagare,
allteftersom det brinnande giftet nyss hade tänts eller var nästan
utbrunnet i de små metallpiporna. De flesta lågo tysta, men
några mumlade då och då för sig själva, och andra talade
med varandra med en egendomlig, låg och entonig röst; deras
samtal underhölls endast stötvis och dog därpå plötsligt bort,
varvid var och en endast mumlade sina egna tankar utan att
fästa vidare avseende vid grannens ord. Vid rummets bortre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
