Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första serien - Tiggaren med kluvna läppen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ända stod en liten järnpanna med glödande kol, och på en
trästol med tre ben bredvid den satt en lång, mager gammal
gubbe och stirrade i elden, med armbågarna på knäna och
hakan stödd mot händerna.
Då jag kom in, skyndade en gulblek malajisk uppassare fram
till mig med en pipa och en portion av giftet och visade mig
på en tom liggplats.
»Tack så mycket, jag har inte kommit för att stanna här»,
sade jag. »Jag har en vän här, mr Isa Whitney, och jag vill
gärna tala med honom.»
Jag hörde en rörelse och ett utrop till höger om mig, och
genom röken såg jag dunkelt Whitney stirra på mig, blek,
avtärd och med ovårdat yttre.
»Min gud, det är Watson!» sade han. Han var i ett
beklagansvärt tillstånd av reaktion efter ruset, med varje nerv
skälvande. »Säg, Watson, vad är klockan?»
»Nära elva.»
»Vad är det för dag och datum i dag?»
»Fredagen den nittonde juni.»
ȁ, min gud, och jag som trodde att det var onsdag! Det
är onsdag. Varför ska du skrämma en stackare så där?» Och
han dolde ansiktet mot händerna och började snyfta i hög
diskant.
»Det är fredag, säger jag dig!» sade jag. »Din hustru har
väntat på dig i två dagar nu — du borde verkligen skämmas!»
»Det gör jag också, men du har allt misstagit dig, Watson,
för jag har inte varit här mer än några timmar, jag har rökt
tre eller fyra pipor — jag minns inte riktigt hur många. Men
nu följer jag dig hem. Jag vill visst inte skrämma Kate —
stackars lilla Kate! Ge mig din hand! Har du en vagn?»
»Ja, jag har en droska väntande utanför.»
»Då åker jag i den. Men jag är visst skyldig något här. Hör
efter vad jag är skyldig, Watson, jag är alldeles utmattad och
kan inte göra något själv.»
Jag gick utför den smala gången mellan de dubbla raderna
av sovande och höll andan för att slippa de otäcka, bedövande
opieångorna; jag såg mig om efter ställets ägare. Då jag gick
förbi den långa karlen, som satt vid glödpannan, kände jag
någon draga mig i rockskörtet och hörde en sakta viskning:
»Gå förbi mig och se sedan tillbaka på mig!» Jag hörde orden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
