Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första serien - Tiggaren med kluvna läppen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
böjd rygg och osäkra steg, men därpå efter en snabb blick
omkring sig rätade han plötsligt upp sig och brast i ett skallande
skratt.
»Förmodligen inbillar du dig nu, min kära Watson», sade
han, »att jag lagt opierökning till kokaininsprutningarna och
de andra små svagheterna, om vilka du så ofta undfägnat mig
med dina åsikter som läkare.»
»Jag blev verkligen förvånad över att finna dig där.»
»Men inte mer än jag över att finna dig där.»
»Jag kom för att ta reda på en vän.»
»Och jag för att ta reda på en fiende.»
»En fiende?»
»Ja, en av mina naturliga fiender eller, kanske borde jag
snarare säga, ett av mina naturliga offer. Kort sagt, Watson,
jag är mitt uppe i en högst intressant undersökning, och jag
hoppades att uppfånga något, som kunde ha blivit en ledning
i de berusades osammanhängande prat, något som jag har
gjort många gånger förut. Hade jag blivit igenkänd i den där
hålan, skulle mitt liv inte varit värt en pris snus, ty jag har
varit där förut i egna ärenden, och den skurkaktiga malaj,
som rår om detta näste, har svurit att hämnas på mig. Det
finns en fallucka längst bak i byggnaden, nära hörnet av Pauls
lastbrygga, som kunde berätta hemska historier om vad som
under mörka nätter passerat genom den ned i floden.»
»Huru! Du menar väl inte lik, som man släppt ned?»
»Jo, just så, Watson. Vi skulle vara rika män, om vi hade
tusen pund för varje stackars sate, som man i den där hålan
befordrat till en annan värld. Det är den värsta mördarkula
längs hela floden, och jag fruktar att Neville St. Clair gått in
dit för att aldrig komma ut mera ... Men nu borde vagnen
vara här.»
Han satte båda pekfingrarna mellan tänderna och lät höra
en skarp vissling, vilken signal genast besvarades av en
liknande vissling på avstånd, och strax därpå hördes skramlet
av en vagn och smällandet av hästhovar.
»Här är vagnen, Watson», sade Holmes, och framför oss
stannade en stor dogcart, vars lyktor kastade ut två gula
ljustunnlar genom mörkret. »Du följer väl med mig, eller hur?»
»Kan jag vara dig till någon nytta?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
