Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första serien - Tiggaren med kluvna läppen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Och ni tyckte, att det såg ut, som om någon med våld drog
in honom bakifrån?»
»Ja, han försvann så hastigt.»
»Han kanske sprang tillbaka. Ni såg ingen annan i
rummet?»
»Nej, men den förfärliga tiggaren erkände ju, att han varit
där, och malajen var nedanför trappan.»
»Alldeles. Och er man hade, såvitt ni kunde se, sina
vanliga kläder på sig?»
»Ja, men han var utan krage och halsduk, jag såg alldeles
tydligt hans bara hals.»
»Hade han någonsin talat om Swandamlane?»
»Nej, aldrig.»
»Hade han aldrig visat några tecken till att han begagnade
opium?»
»Nej då, visst inte.»
»Jag tackar, jag ville endast ha absolut klarhet i dessa
punkter. Nu kanske vi smaka på supén och sedan dra oss tillbaka,
ty antagligen få vi en het dag i morgon.»
Ett stort, bekvämt och trevligt inrett rum, där man bäddat
två sängar, hade ställts till vårt förfogande, och jag låg snart,
ty jag var uttröttad efter aftonens äventyr. Men Sherlock
Holmes var en man, som, då han hade ett olöst problem i
huvudet, kunde gå flera dagar, ja en hel vecka utan vila och
vända saken på alla sidor och kombinera sina fakta, tills han
antingen löst gåtan eller övertygat sig om, att hans uppgifter
voro ofullständiga. Det var snart tydligt för mig, att han nu
förberedde sig att sitta uppe hela natten. Han tog av sig rock
och väst, satte på sig en stor, blå nattrock och gick därpå
omkring i rummet och samlade ihop kuddarna från sin säng och
dynor från soffan och länstolarna; av dem gjorde han ett
slags österländsk divan, på vilken han slog sig ned med
korslagda ben och en hög på ett halvt hekto shagtobak och en
tändsticksask framför sig. Vid det dämpade lampskenet såg
jag honom sitta där, med en gammal briarsnugga mellan
läpparna och ögonen stirrande mot ett hörn av taket, tyst och
orörlig, med det skarpa, örnlika ansiktet upplyst av lampskenet,
under det den blå röken ringlade sig omkring honom.
Så satt han, då jag somnade in, och så satt han, då ett
plötsligt utrop väckte mig och jag fann sommarsolen skinande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
