Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första serien - Den avhuggna tummen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
över till en annan station. Jag hann dock till sista tåget till
Eyford och kom fram till den lilla illa upplysta stationen strax
efter elva. Jag var den enda passagerare, som steg av där, och
det fanns inte en människa på perrongen utom stationsinspektoren
med sim lykta och en sömnig stationskarl. Men då jag
kom ut genom grinden, fann jag min bekantskap från förmiddagen
väntande i skuggan på andra sidan vägen. Utan ett ord
fattade han mig i armen och hjälpte mig ivrigt upp i vagnen,
vars dörr stod öppen; han drog upp fönstren på båda sidor,
knackade i väggen, och det bar i väg så fort hästen kunde
springa.»
»Var det bara en häst?» framkastade Holmes.
»Ja, bara en.»
»Såg ni vad färg den hade?»
»Ja, jag såg vid skenet från vagnslyktorna, att den var
mörkbrun.»
»Såg den tröttkörd eller utvilad ut?»
»Å, utvilad och glänsande.»
»Tack. Det gör mig ont att ha avbrutit er — var nu god och
fortsätt er högst intressanta berättelse.»
»Vi foro, som sagt, i väg och åkte under minst en timmes
tid. Överste Lysander Stark hade sagt, att det var endast
något över en mil, men jag skulle tro, så ofantligt fort som vi
körde, att det var inte så långt ifrån två. Han satt hela tiden
tyst bredvid mig, och jag såg mer än en gång, att han betraktade
mig uppmärksamt. Landsvägarna tycktes inte vara
vidare goda, ty vi skakade och hoppade alldeles förskräckligt.
Jag försökte att se ut genom fönstret för att upptäcka, var vi
voro, men de voro av mattslipat glas, så att jag inte kunde
urskilja något annat än det grumliga skimret då och då av ett
ljus vi passerade. Jag vågade mig några gånger på att säga ett
ord för att avbryta enformigheten, men översten gav endast
enstaviga svar och samtalet avstannade. Till sist kommo vi
från ojämna och knöliga vägar in på en slät och sandad
körväg, och strax därpå stannade vagnen, översten hoppade ur
och drog mig hastigt in i en öppen portal framför oss. Det var
som om vi stigit direkt ur vagnen in i hallen, så att jag inte
såg minsta skymt av husets framsida. I samma ögonblick jag
kommit in, slog porten igen efter oss, och jag hörde svagt
ljudet av den bortrullande vagnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
