- Project Runeberg -  Privatdetektiven Sherlock Holmes' äventyr. Två serier i en volym /
277

(1947) [MARC] Author: Arthur Conan Doyle Translator: Tom Wilson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kommit in i Hampshire, kastade han bort dem och började
beundra landskapet. Det var en idealisk vårdag, med ljusblå
himmel och små vita fjädermoln seglande från väster till
öster. Solen sken klart, men luften hade denna lilla skärpa, som
verkar i så hög grad uppiggande på en människa. Överallt,
ända bort till de böljande kullarna kring Aldershot, tittade de
röda och grå taken till lantgårdarna ut mellan den ännu ljusa
vårgrönskan.

»Se hur friska och vackra dessa lantgårdar se ut!» utropade
jag med hela entusiasmen hos en, som nyss sluppit från
dimmorna vid Bakerstreet.

Men Holmes endast skakade allvarligt på huvudet.

»Vet du, min kära Watson», sade han, »det är just en av de
största förbannelserna för en man med min själsläggning, att
man måste betrakta allting med hänsyn till sitt eget speciella
ämne. Du betraktar dessa spridda hus och känner dig påverkad
av deras skönhet. Jag ser på dem, och den enda tanke,
som kommer för mig, är hur isolerade de äro och hur ostraffat
brott där skulle kunna begås.»

»Vem i all världen kan sätta brott i samband med dessa kära
gamla lantliga hem?» utropade jag.

»Mig uppfylla de alltid med en viss fasa. Det är min tro,
Watson, grundande sig på min erfarenhet, att de uslaste,
eländigaste gränder i London inte ha ett ohyggligare
syndaregister än den leende, vackra landsbygden.»

»Du förskräcker mig!»

»Och orsaken därtill är tydlig nog. Den allmänna opinionens
påtryckning uträttar i staden mycket, som lagen aldrig
skulle förmå. Det finns inte en gränd så usel, att inte skriken
från ett misshandlat barn eller fyllbultens slag väcka
grannarnas deltagande och harm, och rättvisans hela maskineri är
alltid så nära till hands, att ett enda klagande ord är nog att
sätta det i gång, och det är endast ett steg från brottet till
domstolen. Betrakta nu dessa ensliga hus, vart och ett
omgivet av sina egna fält och till största delen uppfyllda av
stackars okunniga människor, som veta föga om lagen —
betänk vilken helvetisk grymhet, vilken dold uselhet och
syndfullhet kunna pågå år ut och år in på sådana ställen, utan att
någon vet om dem. Om denna unga dam, som vi nu äro på

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Mar 14 00:22:53 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dacholmes/0279.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free