Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra serien - Den guldblonda hårflätan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
karaktär klar för mig först genom att studera deras barn. Det
här barnet har abnorma anlag för grymhet, grymhet för
grymhetens egen skull, och vare sig han ärvt det av sin
leende far, såsom jag är böjd att tro, eller av modern, så
bådar det intet gott för den stackars flickan, som är i deras
våld.»
»Jag är säker på att ni har rätt, mr Holmes», sade vår
klient. »Tusen småsaker, som jag inte förut tänkt på, säga mig
nu, att ni är på rätt spår. Ack, låt oss inte förlora ett enda
ögonblick att bringa den stackars flickan hjälp!»
»Vi måste gå försiktigt tillväga, ty vi ha att göra med en
listig person. Före klockan sju kunna vi inte företaga någonting;
men på slaget sju äro vi hos er, och då skall det inte
dröja länge förrän vi lösa gåtan.»
Vi höllo ord, ty precis klockan sju voro vi framme vid
Birchhill efter att ha ställt in vagnen vid ett värdshus i
närheten. Av den beskrivning vi fått skulle vi vetat, att vi gått
rätt, även om icke miss Hunter stått och väntat på oss på
yttertrappan.
»Har ni lyckats med det andra?» frågade Holmes.
Vi hörde dova bultningar någonstans från husets nedre del.
»Det är Tollers hustru därnere i källaren», sade miss
Hunter. »Hennes man ligger och snarkar på golvet i köket. Här
äro hans nycklar, dubletter till mr Rucastles.»
»Ni har skött er sak alldeles utmärkt», sade Holmes
entusiastiskt. »Visa oss nu vägen, så ska vi snart bringa klarhet i
denna mörka sak.»
Vi gingo uppför trappan, låste upp dörren, gingo genom en
korridor och stodo nu framför den barrikaderade dörr miss
Hunter beskrivit. Holmes skar av repet och tog bort järnstången.
Därpå försökte han flera av nycklarna men utan att lyckas.
Icke ett ljud hördes inifrån; Holmes’ ansikte mörknade.
»Jag hoppas att vi inte kommit för sent», sade han. »Jag
tror det blir bäst, att vi gå in utan er, miss Hunter. Lägg axeln
mot dörren, Watson, och tryck av alla krafter, så ska vi se om
vi inte kunna få upp den med våld.»
Dörren var gammal och murken och gav snart vika för våra
förenade ansträngningar. Vi rusade tillsammans in i rummet.
Det var tomt; inga möbler funnos där utom en liten tältsäng,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
