Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra serien - Den försvunna kapplöpningshästen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Jag ansåg det ganska troligt», svarade Holmes och tog nu
upp skodonen ur väskan och jämförde var och en av dem med
spåren i marken. Därpå klättrade han upp till kanten av gropen
och kröp omkring bland ormbunkar och buskar.
»Jag är rädd för att det inte finns några fler spår», sade
Gregory, »ty jag har undersökt marken mycket noga ett par
hundra fot åt alla håll.»
»Verkligen?» sade Holmes och steg upp; »ja, då skulle jag
visst inte vilja vara nog förmäten att göra om det. Jag skall
emellertid ta mig en liten promenad ut på heden, innan det
blir mörkt, så att jag känner till trakten litet bättre i morgon.
Jag tror att jag stoppar den här hästskon i fickan, endast för
god lyckas skull.»
överste Ross, som under min väns tysta och systematiska
undersökning visat åtskilliga tecken till otålighet, såg nu på
klockan.
»Jag skulle önska, att ni vände om hem med mig, mr
Gregory», sade han. »Det är åtskilliga saker jag skulle vilja
rådgöra med er om, särskilt om vi inte äro skyldiga publiken att
nu utesluta vår hästs namn från dem, som ska tävla om
Wessexcupen.»
»Nej, visst inte», utropade Holmes, »jag skulle låta
namnet stå kvar».
Översten bugade sig.
»Det gläder mig att ha fått höra er åsikt om saken», sade
han. »Ni träffar oss i Strakers hus, då ni återkommer från er
promenad, och vi kunna då tillsammans åka in till Tavistock.»
Därmed vände han om hem tillsammans med Gregory,
under det Holmes och jag sakta gingo över heden. Solen började
sjunka bakom stallbyggnaderna i Capleton, och den långa,
sluttande slätten framför oss låg guldfärgad, här och där
övergående till rikt mörkbrunt, där aftonljuset föll på
ormbunkar och björnbärsbuskar. Men all landskapets prakt och
härlighet var bortkastad på min följeslagare, som gick
försjunken i de djupaste tankar.
»Det förhåller sig så, Watson», sade han till sist, »att vi för
ögonblicket vilja alldeles lämna åsido frågan om, vem som
dödade John Straker, och inskränka oss till att söka utforska,
vad det blivit av hästen. Antag nu att han slet sig lös under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
